Inatt - dimma
Så hur gör man? Jag kan inte stiga ner som någon sorts tolk i varje läge och beordra honom att reda ut situationer som han uppenbarligen inte reagerar på själv. Jag har aldrig (med ett undantag) lagt mig i vad som händer i det hemmet och jag tänker inte börja nu. Det irriterar mig också att inte heller hans nya fru reagerar. Beror det på att hon har samma problematik? Eller är hon så inne i sina barn att hon därför inte ser sina egna barns beteende påverka andra människor negativt?
Vad mer? Om man vrider lite på resonemanget...
Inte är det konstigt att exet inte sett något problem med att flytta in en ny kvinna och hennes barn i sitt eget hem. Barnen har tyckt att det har varit väldigt jobbigt när det hände och en hel del har varit rörigt sen dess. Han har inte haft förmåga att se eller förstå.
Inte är det konstigt att barnen (precis som jag) inte känner att deras pappa inte lyssnar eller förstår. Han kan ju inte det. Har pappa inte tid? Måste han klippa gräset just nu istället för att avbryta det och läsa en bok eller lyssna på en intressant berättelse? Har man bestämt att man ska dammsuga så måste man göra det färdigt innan man kan göra något annat. Det spelar ingen roll ifall någon påstår att dammkornen inte mår sämre av att bli uppsugna en halvtimme senare. Att alla andra ska förstå det bara för att det finns inne i exets resonemang är för honom självklart. Håller man inte med så är man en idiot. Att avfärda andra människor och deras tänkande och tyckande gör det hela enklet och strukturerat.
Inte konstigt att han inte klarat av att ändra sina semesterplaner när han väl har lagt dom fast. Även om vi har varit överrens om en sak så har det alltid spruckit om han kommit på att hans schema och struktur skulle fungera bättre på ett annat sätt. Då har alltid min åsikt varit helt ovidkommande. Han kan inte förstå hur min vilja och min planering kan ha ett likavärde med hans. Har han bestämt sig för att hämta barnen på en viss dag så har han inte kunnat ändra det. Om man tex hyr en båt och man gör det från lördag till lördag, då är det fullständigt omöjligt att hämta barnen på måndagen, även om det var tanken från början. Båten ska ju seglas från lördag till lördag. Det finns ett schema för det när man hyr båten och det går inte att tänka sig att man börjar segla två dagar senare eller att barnen följer med båten två dagar senare. Om det sen innebär att man måste göra ett byte för barnen mitt i natten spelar ingen roll.
Det är inte lätt och jag vet inte hur jag ska ta till mig all den här nya insikten. Jag har varit så arg på honom och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Han har aldrig förstått det. Han har aldrig sett det som fått mig att må dåligt och han kan inte greppa att det finns flera versioner av sanningar. Han kommer förnuftsmässigt antagligen aldrig att göra det. Om han gör det så blir det en inrepeterad fras och egentligen inte något han helt säkert tror på. Jag vet att det är så nu, men jag har svårt att linda mina hjärnvågor runt omkring det. För det blir nästan som att jag tar på mig skulden själv... igen.
Han har betett sig fruktansvärt illa mot mig. Om jag ser förklaringen till det i att han har asbergers så känns det som att friskriva honom från all skuld. Jag är inte beredd att göra det. Inte nu och inte än i alla fall. Är man oskyldig ifall man inte har haft förmågan att tolka, nyansera eller kommunicera på flera nivåer? Är man oskyldig ifall följden av det innebär att det skadar andra?
Det känns enklare efter samtalet igår... och ändå så väldigt komplicerat.
Att vända ett blad
Sonen har haft det jobbigt det senaste året. Han har framförallt haft svårt att få ihop det med skolan. Jag kan inte skriva om allt med risk för att alltför många detaljer avslöjar för mycket. Men att jag har kämpat för sonen har revolutionerat något helt annat - min relation till exet.
När sonen var ca 7 år reagerade jag på att något inte stämde. Han hade svårare än de flesta att lära sig läsa och han hade svårt i kamratrelationer. I samarbete med skolan beslöts att vi skulle göra en utredning. Den utredningen kom fram till att sonen har "asbergersliknande drag". Ok. Inte en diagnos, men ändå en förklaring till varför sonen hade vissa svårigheter. Exet ville aldrig kännas vid utredningen. Han menade att det inte fanns någon anledning att gå vidare med det hela i skolan. Nya lärare skulle inte informeras, för "så illa är det ju inte". Att sonen skulle få veta något fanns inte på kartan. Exet hävdade bestämt att han (sonen) inte skulle ha någon nytta av det, snarare tvärsom i sådana fall. Jag har alltid argumenterat för att vi borde prata med skolan kring det här och informera sonen. Men eftersom det är svårt att driva en fråga av det här slaget helt själv vid delad vårdnad så har jag arbetat med sonen utifrån mitt perspektiv och låtit exet göra på sitt sätt. Och skolan... ja det fick vara...
Sen kom alla problemen förra året i samband med högstadiet. Det var alldeles för mycket som inte fungerade för att det skulle vara ok. Jag har drivit saken framförallt mot skolan men även mot exet. Om det nu var så att sonen hade en problematik så vore det själva *piiip* om inte skolan skulle hjälpa honom utifrån de premisserna. Och exet gav mig mandat att driva frågan själv. Efterhand informerade jag exet om vad som sas och vad som (inte) hände. Det har varit jobbigt, men det verkar också som att det i nuläget är på väg att gå mot det bättre angående skolans grundfuktioner om man säger så.
Så exet beslöt sig för att vi kanske skulle berätta för sonen i alla fall om utredningen och vad den hade kommit fram till. Exet har bara varit här hemma en gång förut på 7 år. Jag vägrar komma hem till honom av flera skäl, men jag är inte vidare förtjust i att ha honom här heller. Men vad gör man. Barnen och deras välmående kommer först. Idag kom han hit och vi satt två timmar tillsammans med sonen och pratade. Allt gick bra. Det vi berättade för sonen gick hem på så sätt att han kände igen sig och höll med om det absolut mesta. (Att skolan skulle ha någon som helst nyttofunktion vände han sig tvärt emot, men det kan lika gärna vara ett tonårssyndrom.)
Samtalet gick alltså bra och det var skönt att kunna prata öppet om det både med sonen och också exet utan att något försöktes skyfflas under mattan.
Mitt under samtalet hände något jag nog inte hade kunnat föreställa mig. Exet börjar dra paralleller med sonens sätt att hantera saker på med sig själv! Han sitter i princip där och säger att han har asbergers!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och tassade lite runt det hela, men samtidigt föll ju så mycket på plats. Varför han aldrig kunde förstå när jag mådde så dåligt, varför det var så viktigt att följa vissa regler och förutbestämda saker in absurdum, varför allt alltid måste konstrueras och vara på det sättet han bestämde. Inte är det konstigt att parterapi inte fungerade när han inte kunde nå sina egna känslor eller se fel i sina egna förehavanden. Det är alltså inte frågan om att inte vilja, men om man inte har förmågan så kan man inte heller vilja. Självklart var det enklare att bli arg (eftersom terapeuten i hans tycke enbart tog mitt parti - honom var det ju inget fel på som han upplevde det) och sen gå därifrån.
Jag är inte dum, men uppenbarligen "hemmablind". Jag har arbetat en hel del med barn som har asbergers och vet hur de här personerna fungerar. Jag visste att det ofta är ärftligt , att det är vanligare hos pojkar än hos flickor, jag vet i mångt och mycket hur de reagerar och fungerar. (Även om det naturligtvis finns individuella skillnader.) Sonens svårigheter har jag sett och förstått. (Fast jag kopplade det nog faktiskt inte till asbergers innan det utreddes.) Men ändå hade jag inte sett eller förstått det som fanns precis framför mig.
Sen tror jag fortfarande att exet har vissa makt- och kontrollbehov. Kanske som en följd av asbergers eller någon sorts kombination, men för mig var det likafullt förödande. Kanske menade han aldrig att vara elak (kan man vara elak om man inte förstår eller kan tolka sina egna eller andras känslor?), men effekten för mig blev inte mindre destruktiv. Dessutom är jag övertygad om att det inte ingår hos alla som har asbergers att inom det sexuella uppskatta att strypa sin partner. Även om man kanske i det fallet inte sen har förmåga att förstå att partnern inte uppskattar det på samma sätt. Så där måste det finnas ytterligare något bakom.
Hade det varit annorlunda ifall jag hade vetat det här före skilsmässan? Hade jag kämpat mer eller hanterat saker och ting annorlunda? Jag vet inte. Kanske - kanske inte. Men det spelar inte så stor roll. Saker blev som de blev och är som de är. För mig är det i vilket fall en lättnad att få veta att jag inte hade fel i att något var helt fel med exets sätt att reagera och resonera. Jag har inte varit tokig. Och bara för att exet har asbergers så är jag långt ifrån säker på att jag i ett längre perspektiv hade orkat leva med en man som jag alltid måste anpassa mig till. Att alltid göra saker och ting på hans sätt och villkor hade gjort mig tokig. Förutom att sexlivet hade kunnat ta död på mig rent bokstavligen talat.
Dags att vända blad. Och gå vidare med nya insikter.
The Cure... againts most diseases :)
Tuesday's grey and wednesday too
Thursday i don't care about you
It's friday i'm in love
Monday you can fall apart
Tuesday wednesday break my heart
Thursday doesn't even start
It's friday i'm in love
Saturday wait
And sunday always comes too late
But friday never hesitate...
I don't care if monday's black
Tuesday wednesday heart attack
Thursday never looking back
It's friday i'm in love
Monday you can hold your head
Tuesday wednesday stay in bed
Or thursday watch the walls instead
It's friday i'm in love
Saturday wait
And sunday always comes too late
But friday never hesitate...
Dressed up to the eyes
It's a wonderful surprise
To see your shoes and your spirits rise
Throwing out your frown
And just smiling at the sound
And as sleek as a shriek
Spinning round and round
Always take a big bite
It's such a gorgeous sight
To see you eat in the middle of the night
You can never get enough
Enough of this stuff
It's friday
I'm in love
Ännu en söndag...
Idag sa dottern att hon är rädd för pappa, att han skriker och ger henne dåligt samvete ifall hon inte gör saker och ting på det sättet som han vill. Dottern vill inte spela innebandy längre tex. Gör hon inte det så får hon inte behålla datorn. Vi försov oss i morse och missade träningen. Så nu var hon livrädd för den utskällning som hon tror att hon kommer att få när hon träffar pappa.
Hon vill bo här hos mig, men det får hon inte för pappa. Soc höll med för ett år sen eftersom syskonen bor mest hos pappa.
Det sägs att barn som är runt 12 år ska få bestämma själva var de vill bo. Jag har just nu en liten rädd tjej som sover i min säng och som inte får välja själv eftersom det i hennes fall finns de som vet så mycket bättre än hon själv hur hon mår och var hon ska bo.
Jag känner igen det så väl. Jag vet precis vad hon menar. Man får inte välja eller tänka själv. Det finns alltid någon som vet bättre. Och förstår man inte det själv, ja då kan man använda påtryckningsmetoder som faktist är psykisk misshandel. Hur länge måste hon vänta innan någon väljer att lyssna på henne istället för att bestämma över henne. Finns soc här på söndagskvällarna och hör hur hon gråter, känner hur kudden är genomvåt och ser hur gosedjuren blir sönderkramade? Allt det soom är tryggt och bra och som skulle kunna hjälpa henne är förbjudet hemma hos pappa. Man får inte ringa mamma för ofta, inte hälsa på mamma när man vill, ingen har tid att lyssna och ingen har tid att kramas, man får inte ha gosedjur heller att krama och man får inte säga vad man tycker och tänker. För allt det är fel. Pappa vet så mycket bättre.
Lilla älskade unge. Jag önskar att jag kan ta dig ur det här så snart det bara går. Det var svårt att ta sig bort själv ur en helt vidrig livssituation. Det är ännu svårare att se på och försöka ta bort någon annan.
Eurythmics
Slagen man
Jag såg en dokumentär om kvinnor som misshandlade män för något år sen och sen dess har jag läst en del om just kvinnors misshandel mot män. Det otäcka är (som jag ser det) framförallt att män har ännu svårare att att bli trodda än vi kvinnor. Den traditionella synen är att mannen är starkare än kvinnan rent fysiskt och till för inte så länge sedan även rent psykiskt. Att kvinnor inte hade samma rättigheter (som tex att äga sin egen myndighet, lika arvsrätt eller röttsrätt) var en följd av att man inte betaktade kvinnor som jämlikar på det psykiska planet. Jag tror att det här tänket lever kvar när man ser på misshandelsförhållanden. Det kan närapå betraktas som en omöjlighet att en man kan bli misshandlad av en kvinna överhuvudtaget.
Jag har hittat en artikel om två kvinnor (Camilla Palmberg och Heidi Wasén) som gjorde en examensuppgift om män som blir misshandlade. Det faktum att de blev ifrågasatta av sina kurskamrater och en handledare var inte lätt att hitta. Visserligen skrevs både artikeln och uppsatsen för några år sen (2003 respektive 2004), men det är fortarande inte ens 100 år sen kvinnor kunde bli myndiga vid 21 års ålder vare sig de var gifta eller ej (vilket skedde 1921). Alltså då man enligt lag började se kvinnor som psykiskt jämnstarka med män. Men ändå så betraktas mannen ofta och i vissa sammanhang fortfarande som starkare än kvinnan i flera avseenden. I och med det resonemanget utesluter man i princip att kvinnors misshandel av män kan vara minst lika illa än mäns misshandel av män.
Artikeln finns här.
Uppsatsen heter Slagen man - fyra former av mansmisshandel
Läs och begrunda. Döm ingen utan fakta.
(Jag tror att Tuvaforum fungerar bra även för män, men ett supportforum på nätet för män finns annars här.)
Om de vill umgås med exet så tycker jag visserligen att dom är både patetiska och att de saknar förmåga till insikt, men jag tänker inte styra någon annans umgänge. Men jag kan bestämma vilka jag vill ha i min egen närhet och då föredrar jag människor som står för det dom säger istället för dom som famlar efter lögner och tillrättalägganden som bara klingar falskt. Först var det så trist och svårt att svälja besvikelsen och trycka bort dom från Facebook, men ju mer tiden går desto lättare känner jag mig.
Vive la liberté!
Skillnaden mellan kök och sovrum
Om han hade stoppat mitt huvud i ett örngott för att försvåra min andning när vi stod i köket eller om han tagit stryptag på mig i vardagsrummet, då hade många reagerat. Då hade det varit misshandel. Men när han gjorde det i sovrummet, då är det inget man vill tala om och plötsligt inte värt att kalla misshandel.
Hur f-n är världen skruvad egentligen?!
Tystnaden är misshandelns gissel
För tystnaden är misshandelns gissel.
I övrigt är det lugnt och skönt. Jag saknar barnen, men en positiv effekt av att de är utomlands är ju också att exet är det. Det känns som om jag kan andas friare här hemma då. Jag behöver inte vara orolig för att råka på honom runt nästa gathörn och jag behöver inte kontrollera vilket nummer det är som ringer varenda gång telefonsignalen ljuder.
Jag kan bara vara. Och det är så det borde vara jämt.
Ränderna går aldrig ur
Vi tar oss in till stan och handlar relativt snabbt på oss sakerna som stod på exets lista. Med tanke på att sonen inte älskar shopping så var det tom mirakulöst snabbt ordnat. När allt är klart och vi är på väg till "bräd-affären" så skickar jag ett sms med summan på inköpen så att exet kunde sätta in det på mitt konto.
Responsen är omedelbar: "Jag hoppas att den summan inkluderar brädpengarna."
Jag hade inte köpt en enda sak som stod utanför exets lista och jag hade absolut inte köpt en massa onödigt dyra kläder. Snarare hade jag frivilligt dragit av pengar eftersom jag tänkte att två tröjor kanske var lite onödigt dyra (även om det inte är vansinniga summor vi pratar om), men eftersom sonen gärna ville ha dom så kunde jag bidra med lite.
Jag svarade med att skicka ett sms med en lång lista på alla inköpta plagg och dess priser. Sen avslutade jag med ett lite syrligt: "Så om du vill vara noga så blir summan x kronor. Det finns kvitto!"
Kort svar om att han skulle sätta in pengarna på en gång på mitt konto (vilket han naturligtvis dröjde två dagar med fastän jag talat om att jag hade svårt att ligga ute med pengarna egentligen).
När jag pratade med sonen senare så sa han att pappa hade blivit nöjd när han sett kläderna... och kvittona.
Men det är själva *pip*. Så dumt. Precis som förr. Inte trodd, inte litad på, ifrågasatt på minsta lilla onödiga punkt. Efteråt så kände jag mig löjligt nöjd med att exet fick betala även dom pengarna som jag tänkt lägga själv. Det kunde han faktiskt gott ha!
Mina texter är som mitt liv
Jag la in ett långt inlägg och den här dumma (nya) datorn beslöt sig för att byta sida, så inlägget försvann. Den gör så ibland. Eller hoppar med bokstäver och rader så att jag helt plötsligt skriver någon annanstans i texten än där jag trodde. Allt blir en himla röra och man får leta efter början, slut och var man ska klippa ut och ändra om. Vad ska jag ha kvar, vad kan jag ändra, hur blir det bättre? Precis som mitt eget liv ibland insåg jag.
Jag lägger i alla fall in en länk till Gabriellas sång med Helene Sjöholm, för det hade jag tänkt att göra (även om jag tror att jag har länkat till den förut.)
Amelia-tråden
Se här... Jag hittade mitt inlägg som försvann.
2007-01-14 12:55
Då startade jag en tråd i Amelias damrummet där jag skrev under signaturen "maktlös". Jag hade aldrig trott då att den skulle leva vidare så länge. Det är verkligen sorgligt att den gör det. Sorgligt eftersom en sån tråd (och såna här bloggar) inte borde behövas. Det är sorgligt att vi är så många, det är sorgligt att det aldrig tar slut. Men jag tänker också på att det är lättare idag när det finns internet att förstå att man inte är ensam, för den insikten har hjälpt mig. Jag är inte maktlös längre i den bemärkelsen att jag känner det som att jag vispas runt av ödet åt olika håll på ett sätt som jag inte kan styra. Jag vinner allt mer makt över mitt eget liv. För sju år sen var jag mitt uppe i en fruktansvärd sklismässoprocess. Idag orkar jag vara glad.
Det här är vad jag skrev i mitt förstainlägg i tråden som har vandrat som stöd åt fler kvinnor än jag hade velat;
Jag läser alla artiklar om våld mot kvinnor. Det är jättebra att man belyser det här - för det är det enda sättet att komma till rätta med att kvinnor blir misshandlade. Men det finns en annan form av misshandel - den psykiska - som det aldrig skrivs om. Och om det görs så är det en del av den fysiska misshandeln. Men det finns tusentals kvinnor som, liksom jag, utsätts för psykisk misshandel av sina män eller ex. Problemet är att det inte pratas om det. Det finns inga bevis, för ord står mot ord, och vad gör man då. Jag har inga blåmärken att visa upp. Dom sitter djupt i själen istället. Jag kan inget göra utan han får fortsätta med sina kränkningar. Inte heller blir du trodd av de närmsta - de som du trodde var dina vänner. Dom ställer sig på hans sida eftersom man inte kan tro det här om mitt ex. Hans historia om att jag lämnade honom för att jag träffat en annan är uppenbarligen lättare att tro på och det är istället jag som blir utfryst för att jag "är en sån hemsk människa". Det finns, som sagt, massor av kvinnor som står helt maktlösa inför den här sortens misshandel. Och som heller inte vågar prata om det av skam och räddsla för att misshandeln ska eskalera. Livet blir ett helvete som helt regleras av hans beteende - något som det inte går att komma åt. De bevis som finns (mail, SMS eller tom uttalanden inför vittnen) går att vifta bort som flugor. De håller inte inför soc, de håller inte inför rätten. Jag förringar inte den fysiska misshandel, absolut inte! Men det här får inte heller glömmas bort. Det är desto viktigare att det tas upp i samhällsdebatten eftersom det annars inte är accepterat eller alls existerar. (Om det inte samtidigt är fysisk misshandel inblandat.) Jag vore ytterst tacksam om ni ville ta upp det här på något sätt i Amelia eftersom jag uppskattar det sätt som ni även tar upp de problem som kvinnor står inför. Jag vet att det finns andra därute som är i samma situation som jag.
maktlös 2007-01-14 12:55
Jag är nog den enda...
För det första så önskar jag att jag aldrig hade behövt starta den här bloggen.
För det andra så vet jag att anledningen till att flera av er läser bloggen beror på att ni känner igen det jag skriver alldeles för väl.
Det borde inte behöva vara så.
On another note...
Just nu har jag barnen här. Det är så härligt att få krama om dom när jag vill (även om det sker under vissa protester från sonen om vi är ute bland folk). Det är skönt att slippa oron från yngsta dottern som inte vill hem till pappa. (Men det kommer. Måndagen närmar sig.) Och det känns helt perfekt att slippa kommunicera med exet om någonting angående barnen just nu.
Eftersom mina föräldrar är borta över påsken i år så bjöd jag hit min bästa vän. Jag har nog aldrig nämnt henne förut, men hon kom med de avgörande orden för att jag skulle orka ta det där värsta steget och dra igång hela skilsmässoprocessen. Hon sa
"Är det så här du vill att dina barn ska tro att ett bra förhållande ser ut?"
Det blev så otroligt tydligt och klart då.
Hon är en av de få vänner jag har valt att behålla efter hela galenskapen. Egentligen var det väl aldrig någon tvekan om det. Att ha henne nära är helt obeskrivbart. Vi har känt varandra i nästan 20 år och hon är den sortens vän som man ibland inte träffar så ofta, men som man ändå inte behöver uppdatera på varenda punkt. Hon har lyssnat på mig, hon har stöttat mig, hon har peppat mig, hon har förstått mig, hon har burit min smärta och hon har gråtit mina tårar.
Du vet hur mycket du betyder och du vet att jag älskar dig!
Till dig där ute som fortfarande kämpar (med en annan person eller också med det som finns kvar inom dig);
Jag hoppas att du kan få någon sorts ro i påsk och jag hoppas att du slipper läsa den här bloggen mycket längre till som ett stöd utan istället snarare som en otäck men samtidigt lättad påminnelse om att du har klarat dig vidare.
Glad Påsk
Mixed feelings
Ibland får jag känslan att jag skulle vilja att de bråkade till sig en skilsmässa. Inte för att jag tycker att hon förtjänar det utan för att... för att... för att det kan han gott ha!
Men å andra sidan. Så länge han inte lägger sig i och förstör mitt liv så bryr jag mig inte om det.
Jag skriver ganska sporadiskt i bloggen eftersom den först och främst är tänkt som terapi för mig själv. Och då är det väl så att man mest skriver när sinnet rinner över så att säga. Eftersom jag blir allt bättre på att hantera mitt ex så klarar jag också av bättre att inte koka över fullständigt. Ibland märker jag knappt den där irriterande myggan som inar i örat på mig. Det innebär inte att han har upphört att bete sig som en stor sk-t, men det innebär att jag själv mår bättre. Och det är väl ungefär det som jag kan sträva efter också. Jag kan inte få honom att ändra sig såvida det inte inträffar något som kan mäta sig met dinosauriedöden för miljoner år sen. Därför får jag som sagt koncentrera sig på och vara nöjd med att han inte kommer åt mig längre. Jag får se till att jaget mår så bra att det han gör inte bekommer mig längre. Om det drabbar någon annan så är det inte mitt problem.
