Har varit med exet hos soc. Det var hur jobbigt som helst. Han satt där och åmade sig om hur orolig han var för barnen, att dom inte fick mat, inte läste barnens läxor med dom, att dom inte var ordentligt klädda och att jag inte brydde mig om barnen. Sån massa dumheter.
De försökte vara så neutrala som de kunde och försäkrade att de inte ville nedvärdera mig på något vis. De försökte också påpeka för exet saker som han själv borde ta tag i. De sa att det verkade som om jag kände mig väldigt kränkt och påhoppad (inte bara nu utan överhuvudtaget) - att han inte hade rätt att få mig att känna så - tyvärr tror jag varken att han lyssnade på det örat eller tog åt sig.
Men jag kan säga att jag hade tur ändå. Det visade sig nämligen att en av socsekreterarna (hon var där bara den här gången eftersom den ordinarie som skulle ha varit med var sjuk) hade arbetat med skyddat boende för kvinnor. När samtalet var slut orkade jag inte gå ut samtidigt som honom utan väntade kvar en stund. Då satte hon sig ner och pratade med mig. Hon sa att "jag ser att han får dig att må dåligt och jag ser att du är rädd för honom", hon sa också att hon hade märkt att saker som han sa var typiska för män som psykiskt (och fysiskt) misshandlar sina kvinnor - och då kom tårarna som en störtflod. Många saker som jag inte vågat säga när han satt där bubblade ur mig. Och jag tror att hon förstod. Hon erbjöd sig att vara min extra kontakt på soc och det känns så himla bra med tanke på att hon kommer att ha kontakt med de andra socsekreterarna (som "har hand om fallet") och säkert kommer att kunna berätta vad som är själva kärnan i den här soppan.
Ni anar inte vad skönt det var att bli trodd av någon på soc! Äntligen!!!
Och vad jag förstod så blir det heller inte någon utredning eftersom de sa att det verkade som att båda föräldrarna verkade ha potential att ta hand om barnen.

Jag är lite skakig fortfarande - men det känns rätt ok ändå.