Inatt - dimma
Så hur gör man? Jag kan inte stiga ner som någon sorts tolk i varje läge och beordra honom att reda ut situationer som han uppenbarligen inte reagerar på själv. Jag har aldrig (med ett undantag) lagt mig i vad som händer i det hemmet och jag tänker inte börja nu. Det irriterar mig också att inte heller hans nya fru reagerar. Beror det på att hon har samma problematik? Eller är hon så inne i sina barn att hon därför inte ser sina egna barns beteende påverka andra människor negativt?
Vad mer? Om man vrider lite på resonemanget...
Inte är det konstigt att exet inte sett något problem med att flytta in en ny kvinna och hennes barn i sitt eget hem. Barnen har tyckt att det har varit väldigt jobbigt när det hände och en hel del har varit rörigt sen dess. Han har inte haft förmåga att se eller förstå.
Inte är det konstigt att barnen (precis som jag) inte känner att deras pappa inte lyssnar eller förstår. Han kan ju inte det. Har pappa inte tid? Måste han klippa gräset just nu istället för att avbryta det och läsa en bok eller lyssna på en intressant berättelse? Har man bestämt att man ska dammsuga så måste man göra det färdigt innan man kan göra något annat. Det spelar ingen roll ifall någon påstår att dammkornen inte mår sämre av att bli uppsugna en halvtimme senare. Att alla andra ska förstå det bara för att det finns inne i exets resonemang är för honom självklart. Håller man inte med så är man en idiot. Att avfärda andra människor och deras tänkande och tyckande gör det hela enklet och strukturerat.
Inte konstigt att han inte klarat av att ändra sina semesterplaner när han väl har lagt dom fast. Även om vi har varit överrens om en sak så har det alltid spruckit om han kommit på att hans schema och struktur skulle fungera bättre på ett annat sätt. Då har alltid min åsikt varit helt ovidkommande. Han kan inte förstå hur min vilja och min planering kan ha ett likavärde med hans. Har han bestämt sig för att hämta barnen på en viss dag så har han inte kunnat ändra det. Om man tex hyr en båt och man gör det från lördag till lördag, då är det fullständigt omöjligt att hämta barnen på måndagen, även om det var tanken från början. Båten ska ju seglas från lördag till lördag. Det finns ett schema för det när man hyr båten och det går inte att tänka sig att man börjar segla två dagar senare eller att barnen följer med båten två dagar senare. Om det sen innebär att man måste göra ett byte för barnen mitt i natten spelar ingen roll.
Det är inte lätt och jag vet inte hur jag ska ta till mig all den här nya insikten. Jag har varit så arg på honom och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Han har aldrig förstått det. Han har aldrig sett det som fått mig att må dåligt och han kan inte greppa att det finns flera versioner av sanningar. Han kommer förnuftsmässigt antagligen aldrig att göra det. Om han gör det så blir det en inrepeterad fras och egentligen inte något han helt säkert tror på. Jag vet att det är så nu, men jag har svårt att linda mina hjärnvågor runt omkring det. För det blir nästan som att jag tar på mig skulden själv... igen.
Han har betett sig fruktansvärt illa mot mig. Om jag ser förklaringen till det i att han har asbergers så känns det som att friskriva honom från all skuld. Jag är inte beredd att göra det. Inte nu och inte än i alla fall. Är man oskyldig ifall man inte har haft förmågan att tolka, nyansera eller kommunicera på flera nivåer? Är man oskyldig ifall följden av det innebär att det skadar andra?
Det känns enklare efter samtalet igår... och ändå så väldigt komplicerat.
Att vända ett blad
Sonen har haft det jobbigt det senaste året. Han har framförallt haft svårt att få ihop det med skolan. Jag kan inte skriva om allt med risk för att alltför många detaljer avslöjar för mycket. Men att jag har kämpat för sonen har revolutionerat något helt annat - min relation till exet.
När sonen var ca 7 år reagerade jag på att något inte stämde. Han hade svårare än de flesta att lära sig läsa och han hade svårt i kamratrelationer. I samarbete med skolan beslöts att vi skulle göra en utredning. Den utredningen kom fram till att sonen har "asbergersliknande drag". Ok. Inte en diagnos, men ändå en förklaring till varför sonen hade vissa svårigheter. Exet ville aldrig kännas vid utredningen. Han menade att det inte fanns någon anledning att gå vidare med det hela i skolan. Nya lärare skulle inte informeras, för "så illa är det ju inte". Att sonen skulle få veta något fanns inte på kartan. Exet hävdade bestämt att han (sonen) inte skulle ha någon nytta av det, snarare tvärsom i sådana fall. Jag har alltid argumenterat för att vi borde prata med skolan kring det här och informera sonen. Men eftersom det är svårt att driva en fråga av det här slaget helt själv vid delad vårdnad så har jag arbetat med sonen utifrån mitt perspektiv och låtit exet göra på sitt sätt. Och skolan... ja det fick vara...
Sen kom alla problemen förra året i samband med högstadiet. Det var alldeles för mycket som inte fungerade för att det skulle vara ok. Jag har drivit saken framförallt mot skolan men även mot exet. Om det nu var så att sonen hade en problematik så vore det själva *piiip* om inte skolan skulle hjälpa honom utifrån de premisserna. Och exet gav mig mandat att driva frågan själv. Efterhand informerade jag exet om vad som sas och vad som (inte) hände. Det har varit jobbigt, men det verkar också som att det i nuläget är på väg att gå mot det bättre angående skolans grundfuktioner om man säger så.
Så exet beslöt sig för att vi kanske skulle berätta för sonen i alla fall om utredningen och vad den hade kommit fram till. Exet har bara varit här hemma en gång förut på 7 år. Jag vägrar komma hem till honom av flera skäl, men jag är inte vidare förtjust i att ha honom här heller. Men vad gör man. Barnen och deras välmående kommer först. Idag kom han hit och vi satt två timmar tillsammans med sonen och pratade. Allt gick bra. Det vi berättade för sonen gick hem på så sätt att han kände igen sig och höll med om det absolut mesta. (Att skolan skulle ha någon som helst nyttofunktion vände han sig tvärt emot, men det kan lika gärna vara ett tonårssyndrom.)
Samtalet gick alltså bra och det var skönt att kunna prata öppet om det både med sonen och också exet utan att något försöktes skyfflas under mattan.
Mitt under samtalet hände något jag nog inte hade kunnat föreställa mig. Exet börjar dra paralleller med sonens sätt att hantera saker på med sig själv! Han sitter i princip där och säger att han har asbergers!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och tassade lite runt det hela, men samtidigt föll ju så mycket på plats. Varför han aldrig kunde förstå när jag mådde så dåligt, varför det var så viktigt att följa vissa regler och förutbestämda saker in absurdum, varför allt alltid måste konstrueras och vara på det sättet han bestämde. Inte är det konstigt att parterapi inte fungerade när han inte kunde nå sina egna känslor eller se fel i sina egna förehavanden. Det är alltså inte frågan om att inte vilja, men om man inte har förmågan så kan man inte heller vilja. Självklart var det enklare att bli arg (eftersom terapeuten i hans tycke enbart tog mitt parti - honom var det ju inget fel på som han upplevde det) och sen gå därifrån.
Jag är inte dum, men uppenbarligen "hemmablind". Jag har arbetat en hel del med barn som har asbergers och vet hur de här personerna fungerar. Jag visste att det ofta är ärftligt , att det är vanligare hos pojkar än hos flickor, jag vet i mångt och mycket hur de reagerar och fungerar. (Även om det naturligtvis finns individuella skillnader.) Sonens svårigheter har jag sett och förstått. (Fast jag kopplade det nog faktiskt inte till asbergers innan det utreddes.) Men ändå hade jag inte sett eller förstått det som fanns precis framför mig.
Sen tror jag fortfarande att exet har vissa makt- och kontrollbehov. Kanske som en följd av asbergers eller någon sorts kombination, men för mig var det likafullt förödande. Kanske menade han aldrig att vara elak (kan man vara elak om man inte förstår eller kan tolka sina egna eller andras känslor?), men effekten för mig blev inte mindre destruktiv. Dessutom är jag övertygad om att det inte ingår hos alla som har asbergers att inom det sexuella uppskatta att strypa sin partner. Även om man kanske i det fallet inte sen har förmåga att förstå att partnern inte uppskattar det på samma sätt. Så där måste det finnas ytterligare något bakom.
Hade det varit annorlunda ifall jag hade vetat det här före skilsmässan? Hade jag kämpat mer eller hanterat saker och ting annorlunda? Jag vet inte. Kanske - kanske inte. Men det spelar inte så stor roll. Saker blev som de blev och är som de är. För mig är det i vilket fall en lättnad att få veta att jag inte hade fel i att något var helt fel med exets sätt att reagera och resonera. Jag har inte varit tokig. Och bara för att exet har asbergers så är jag långt ifrån säker på att jag i ett längre perspektiv hade orkat leva med en man som jag alltid måste anpassa mig till. Att alltid göra saker och ting på hans sätt och villkor hade gjort mig tokig. Förutom att sexlivet hade kunnat ta död på mig rent bokstavligen talat.
Dags att vända blad. Och gå vidare med nya insikter.
