När jag nu har läst igenom och ändrat lite i mitt senaste inlägg (jag har inte redigerat något annat inlägg som jag gjorde med det här), så föll min blick på ett annat inlägg nämligen "Det är en trevlig och ordentlig flicka". Det damp ner en insikt i huvudet på mig. Att han inte uppfattar den här flickan som ett problem kan förmodligen beror på att han inte har förmåga att tolka hennes signaler. Dom påverkar honom inte på något sätt. Det värsta är att han inte heller ser hur barnen reagerar och mår dåligt av hennes beteende.

Så hur gör man? Jag kan inte stiga ner som någon sorts tolk i varje läge och beordra honom att reda ut situationer som han uppenbarligen inte reagerar på själv. Jag har aldrig (med ett undantag) lagt mig i vad som händer i det hemmet och jag tänker inte börja nu. Det irriterar mig också att inte heller hans nya fru reagerar. Beror det på att hon har samma problematik? Eller är hon så inne i sina barn att hon därför inte ser sina egna barns beteende påverka andra människor negativt?

Vad mer? Om man vrider lite på resonemanget...
Inte är det konstigt att exet inte sett något problem med att flytta in en ny kvinna och hennes barn i sitt eget hem. Barnen har tyckt att det har varit väldigt jobbigt när det hände och en hel del har varit rörigt sen dess. Han har inte haft förmåga att se eller förstå.
Inte är det konstigt att barnen (precis som jag) inte känner att deras pappa inte lyssnar eller förstår. Han kan ju inte det. Har pappa inte tid? Måste han klippa gräset just nu istället för att avbryta det och läsa en bok eller lyssna på en intressant berättelse? Har man bestämt att man ska dammsuga så måste man göra det färdigt innan man kan göra något annat. Det spelar ingen roll ifall någon påstår att dammkornen inte mår sämre av att bli uppsugna en halvtimme senare. Att alla andra ska förstå det bara för att det finns inne i exets resonemang är för honom självklart. Håller man inte med så är man en idiot. Att avfärda andra människor och deras tänkande och tyckande gör det hela enklet och strukturerat.
Inte konstigt att han inte klarat av att ändra sina semesterplaner när han väl har lagt dom fast. Även om vi har varit överrens om en sak så har det alltid spruckit om han kommit på att hans schema och struktur skulle fungera bättre på ett annat sätt. Då har alltid min åsikt varit helt ovidkommande. Han kan inte förstå hur min vilja och min planering kan ha ett likavärde med hans. Har han bestämt sig för att hämta barnen på en viss dag så har han inte kunnat ändra det. Om man tex hyr en båt och man gör det från lördag till lördag, då är det fullständigt omöjligt att hämta barnen på måndagen, även om det var tanken från början. Båten ska ju seglas från lördag till lördag. Det finns ett schema för det när man hyr båten och det går inte att tänka sig att man börjar segla två dagar senare eller att barnen följer med båten två dagar senare. Om det sen innebär att man måste göra ett byte för barnen mitt i natten spelar ingen roll.

Det är inte lätt och jag vet inte hur jag ska ta till mig all den här nya insikten. Jag har varit så arg på honom och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Han har aldrig förstått det. Han har aldrig sett det som fått mig att må dåligt och han kan inte greppa att det finns flera versioner av sanningar. Han kommer förnuftsmässigt antagligen aldrig att göra det. Om han gör det så blir det en inrepeterad fras och egentligen inte något han helt säkert tror på. Jag vet att det är så nu, men jag har svårt att linda mina hjärnvågor runt omkring det. För det blir nästan som att jag tar på mig skulden själv... igen.
Han har betett sig fruktansvärt illa mot mig. Om jag ser förklaringen till det i att han har asbergers så känns det som att friskriva honom från all skuld. Jag är inte beredd att göra det. Inte nu och inte än i alla fall. Är man oskyldig ifall man inte har haft förmågan att tolka, nyansera eller kommunicera på flera nivåer? Är man oskyldig ifall följden av det innebär att det skadar andra?

Det känns enklare efter samtalet igår... och ändå så väldigt komplicerat.