kan nog betraktas som rent gnäll och offermentalitet. Förmildrande omständigheter är dock att jag spelat åtta omgångar Kalaha med min totalt "humor-outfreakade" son och att min äldsta dotter kastar toapappersrullar på honom. Klockan är nästan 2 på natten.

Jag vet att man inte kan begära för mycket. Men ibland känns allt som ett enda sisyfosarbete. Precis när jag känner att nu NU funkar det. Nu är det i fas. Då rasar det ihop i en liten hög igen.

Jag satt och gick igenom min ekonomi efter jul- och nyårshelgerna. I stort sett borde jag vara nöjd. Jag fick min planerade budget att gå ihop. Jag klarade av att betala alla räkningar. Men den lilla hög som finns kvar är inte så stor. Det fixar sig säkert, visst gör det. Men jag räknar dagarna som jag har barnen här. Inte för att jag inte vill ha dom här, utan för jag tänker på hur många dagar som jag behöver skrapa för att få något vettigt att ge dom i matväg. Mina egna veckor betyder inget - snö finns det massor av och det är säkert gott. Och det är bittert att be barnen tugga rester för tredje dagen i rad när man vet att det förmodligen heller inte är den sista.

Det känns uselt att inte veta om jag kan ge dottern biopresenten jag gav i julklapp efttersom jag inte vet om jag har råd att lägga pengar på bensinen. Det känns tråkigt att inte kunna göra något extra med barnen de här dagarna överhuvudtaget för den delen. Istället går det naturligtvis SMS hem till exet där han får veta hur tråkig mamma är som inte hittar på något. Naturligtvis rycker han ut som en räddande ängel. Att jag exempelvis behövt lägga ut ca 500 kronor extra på lusmedel den här månaden eftersom han ännu en gång lämnat över barnen med löss, det är inte ett argument som håller och inget som jag tänker ta upp till diskussion med honom. Jag vågar inte be honom om pengarna, för då har jag bra mycket mer att förlora ifall han väl klämma åt mig.

Jag vet att tonåringar är som dom är. Jag vet att de kan ha svårt att se perspektiv. Men ena stunden får man frågan om vi verkligen har råd med chips på nyårsafton och i nästa så är det surt eftersom jag inte kan lägga ut 700 kronor på ett klädinköp som hon vill göra. Sonen har haft svårt att somna ikväll eftersom han antagligen har hört mig sucka över ekonomin. Han vill inte säga något, men hur tröstar man sitt barn när man själv känner sig lika eländig och inte vill ge sig in i en diskussion om att julklapparna är helt ok att ta emot?

Och allt det här bara för att exet vägrade betala för barnen överhuvudtaget under ett år. Var dom inte värda mer än så? Var dom inte värda mer än glädjen över att se mig totalt i botten ekonomiskt. Allt för att bevisa din makt; om du inte gör som jag vill så har du inte en chans. Dom är för små för att förstå hur det egentligen hänger ihop. Dom ska inte behöva bli indragna i det, även om han med glädje gör det själv. Pappa fixar ju att både bo, köpa och resa dyrt, vilket han inte är sen att bevisa och påpeka.
Du säger att du gör allt för dina barn. Jag undrar jag...

Det kommer att bli bättre!