Barnen är hemma i Sverige igen. Känns bra. Väldigt bra.
Än så länge har det varit lugnt från exets sida. Jag kan ju alltid spekulera om varför, men det ger mig knappast större glädje.

Yngsta barnet kom över redan första dagen och ville sova över. Inga problem. Vi har haft det väldigt mysigt. Hon hade träning idag och skulle sen åka hem med exet. Jag lovade att titta på träningen och passade på att packa ryggsäcken med gosedjur och lite kläder att ta med mig. Jag kunde inte helt klart avläsa vad exet tyckte om att jag dök upp där, men det var roligt att se lilltjejen springa runt som en liten hoppetossa på planen.

Efter träningen ville dottern inte alls åka med exet längre. Hon ville vara med mig. Det fanns ingen förhandlingsyta över huvudtaget. Hon ville inte fråga sin pappa om det själv. Hon är så innerligt rädd för att han ska bli arg... och att han ska upptäcka att hon tycker mer om en av oss två. Det är vad hon säger själv. Det gör mig så arg att ett litet barn inte ska våga fråga något så enkelt bara för att hon är rädd för den oresonliga ilska han kan ösa ur sig. Medan vi resonerade om vad hon ville och vad hon inte klarade av att säga till sin far, så kom tårarna. Hon har så dåligt samvete för att hon känner som hon gör och hon önskar så att hon inte gjorde det. Men livet är inte så enkelt som man önskar att det vore för barn alla gånger.
Jag gick iväg för att prata med exet som stod en bit bort. Lilltjejen gömde sig bakom mig och höll mig krampaktigt i tröjan. Exet kunde inte gärna börja tjafsa om saken inför andra föräldrar i en sal som ekar. Barnet fick "flytta hem" till mig redan nu, dvs tre dagar innan den egentliga dagen.

Dottern följde med en kompis hem för att leka och jag svängde upp ryggsäcken med djur och kläder i och började vandra hemåt. Jag funderade lite över exets minspel under den tid som jag befunnit mig i hallen och några gånger pratat med honom. (Bara barnärenden dock. Det är den enda kontaktytan jag vill och bör ha med den karln.) Han såg ganska skakad och bitter ut. Säkert för att han hört att polisen valt att inte ta honom och hans polisanmälan på allvar och lagt ner fallet. Kanske också för att jag själv var på extra bra humör, vilket jag alltid får en känsla av retar honom. Han vill helt enkelt inte att jag ska må bra och trivas med livet. Fast då lär han ju inte få så många glada stunder just nu. Det var i alla fall en seger att få känna det övertaget och jag studsade hem på väldigt adrenalinstinna fötter.

Kan man söka medborgarskap åt någon annan i ett annat land?
Tar Thailand emot personen som bara ställer till besvär om de stannar i sina hemländer. Kanske kan man ge bort en fd man i gåva till någon stat som är i behov av en extra person. Han kan bli bra som prydnad kanske (om inte annat).
För två veckor med exet utomland gör att det är ganska lugnt här hemma.
Kan det inte få fortsätta så!?!

Idag är det precis 20 år sen jag och exet blev ett par.
Förutom tre underbara barn så är det inte något att fira.

Jag har tillbringat många kvällar framför dator där jag googlat och sökt i all oändlighet.
Förmodligen kan man aldrig få något ordentligt svar, men jag försöker förstå.

Hur någon kan leva så uppslukad i sin egen bubbla att han inte märker hur världen utanför inte snurrar på samma varvtal.
Hur man kan följa med i hans virvelvind år efter år utan att förstå att något är fel.
Hur det kan komma sig att så många hamnar i samma onda spiral.
Hur det kan komma sig att ingen vill förstå eller lyssna.

Ibland vill man ta en vass nål och sticka ett rejält stort hål i den där bubblan (naturligtvis efter att först ha skakat om den rejält). Andra gånger vill man att bubblan ska sjunka ner i dyn och försvinna. Ur sikte... ur minnet.

---

Jag har varit trött idag. Jag tror att hjärnan fortfarande bearbetar minnet av polisförhöret. Om och om igen studsar samtalet därinne. Jag måste få uppleva orden och stunden igen så att jag kan stoppa in det i min minneskammare och spara det där. Jag tänker också fram alla möjliga och omöjliga scenarier till titeln "Vad händer nu?"
Det brukar inte ta slut efter något sånt här, snarare ta ny fart. När han nu inte fick igenom det här heller... Vad är hans nästa steg?

Jag kan inte påstå att jag är orolig. Jag har vant mig vid att efter lugnet dyker ett nytt moln upp. Själv kan jag tycka att han borde börja få ont om ammunition nu. Men eftersom han spelar efter egna regler så kan han förmodligen göra ilskna trampminor av bomullsstussar. Men även minor innehåller blindskott. Och det känns som om det är vad som finns kvar nu; Tomma hylsor med luft i.

Jag har med stor sannolikhet varit gift med en man med narcissisistisk personlighetsstörning. Personer med den störningen är själviska, självgoda och inte bryr sig om andra. De är oförmögna att känna empati, de avläser andras svagheter, manipulerar och utgår alltid ifrån sig själv när de har nytta av det och använder andra för egen vinning. De är ofta snarstuckna, lättsårade, hänsynslösa, oberäkneliga i sitt beteende och upphäver sig själva genom att trycka ner andra.
Ett typiskt drag för en narcissistiskt störd person är att han inte har insikt om sig själv och sitt beteende. Han ser alla fel och brister i sin omgivning, men inte sin egen andel i det.

Det är inte mig det är fel på - det är honom det är fel på!

När jag kom hem på tisdag eftermiddag låg ett brev från polisen på hallmattan. Naturligtvis blev jag orolig igen. Visste precis vem som var inblandad. Frågan var väl bara exakt vad det gällde. Det var lika bra att öppna kuvertet på en gång.
Inuti låg en kallelse till förhör, eftersom jag var misstänkt för urkundsförfalskning.

Egentligen blev jag inte förvånad. Jag visste precis vad det gällde eftersom han har hotat med att anmäla mig så många gånger. Sen har vi naturligtvis aldrig varit överens om vad som hände den där gången för snart fem år sen. Förhöret var på fredagen, så jag började genast leta reda på information om det hela. Vad innebar urkundsförfalskning i lagens mening, vad var preskibtionstiden, vad var straffsatsen om man var skyldig etc. Jag skrev till min advokat, berättade hela historien och bad om råd. Tänkte att det var typiskt att mamma och pappa var utomlands den här veckan, men tur att barnen var hos exet. Eftersom min advokat var i rätten hela onsdagen så nådde jag henne inte förrän på torsdagen. Då hade jag ordnat fredagen ledig eftersom jag inte visste hur jag skulle må varken innan eller efter förhöret.
Min advokat sa att så länge jag höll mig till sanningen så skulle ingenting förmodligen hända. Lugnande. Hon är bra på att lugna mig. Men samtidigt så kunde hon ju inte lova något. Gillar trots allt att min advokat inte ger mig glädjeförhoppningar som inte finns.

Jag visste att jag inte hade gjort något fel, men det var ändå oroligt - även om man berättar sanningen så kunde man ju inte veta vem dom skulle välja att lyssna på.

Fredagen kom och jag åkte iväg med Jingle Bell Rock dånande i bilstereon. Jag ville ha något positivt i hela själen så länge som möjligt. Kom fram sju minuter i tio. Inte för tidigt - inte för sent. Det gick snabbt att komma upp till polisens reception och mycket snart kom polisen L ner för att hämta mig. Nu började jag bli rätt nervös, men jag tänkte att "Jag har inte gjort något fel - det finns inget att vara orolig för!"
Polis L visade sig vara en vänlig och lättsam person. Det gick lätt att prata med honom. Jag berättade hela historien och förklarade med en del kringdetaljer hur exet kan bete sig. Själv sa han ganska snart i någon sorts bimening att han tyckte att det var konstigt att exet väntat så länge med att polisanmäla. Han hummade lite, lyssnade, bad mig ta om vissa delar när det gick för fort och sa att "det här ska vi nog kunna fixa".
Vad betydde det? Var det positivt eller negativt. Mitt hjärta hade hoppat till eftersom jag rent instinktivt hade uppfattat det som positivt.

När jag berättat allt och polis L hade ställt sina följdfrågor så sa han något som fick hela min själ att glöda av lättnad. "Du jag tror att jag går in till min chef och rekommenderar att vi lägger ner det här - jag måste bara få hans okej först!"
Sen kom han på att hans chef satt i möte och att det måste vänta. Men just då spelade det inte så stor roll. Någon hade trott på mig! Någon hade förstått att jag talade sanning! Det kändes som jag ville krama om hela den här två-meterspolisen, men tänkte snabbt att det kanske hade räknats som bestickning, så jag lät bli.
Han sa att han skulle ringa mig så snart han hade pratat med sin chef och så följde han mig ut.
Jag skuttade ner för trapporna på små moln. Satte mig i bilen och for hem till mamma och pappas tomma lägenhet. Satte mig framför datorn och letade fram Jingle Bell Rock på youtube. Jag vred upp ljudet så att skatorna flaxade över till grannhuset. Hittade julmust i kylen och skålade med mig själv. Det kändes så bra att ha blivit trodd att jag nästan struntade i att det fortfarande fanns en liten chans att det hela skulle vandra vidare till åklagare och tingsrätt.

Två timmar senare ringde polis L. Lika trevlig som tidigare. Och han sa att fallet var nedlagt! Hade jag haft honom där och då så hade jag absolut säkert gett honom en stor kram. Vi önskade varandra God Jul och la på luren. Jag flamsade runt i lägenheten som en tok. Glädjeyran lät mig inte vara still en sekund. 

Att vara utsatt för psykisk misshandel är fruktansvärt. Det river ut din tro på människan och förstör din livsglädje. Men när du träffar på den där ende som väljer att tro och förstå i ett hav av vansinne och stängda öron så finns det inget som kan beskriva den känslan.

Tack polis L! Jag ska samla mina glädjetårar och skänka dom till en ängel som kan flyga ut över världen och låta dom droppa ner på någon annan som är rädd för att inte bli trodd. Kanske kan bara tanken flyga iväg och bosätta sig i någon annan som behöver en liten bit hopp att lyfta dagen med.

Jingle Bell Rock  - högsta volym tack!