Barnen är hemma i Sverige igen. Känns bra. Väldigt bra.
Än så länge har det varit lugnt från exets sida. Jag kan ju alltid spekulera om varför, men det ger mig knappast större glädje.

Yngsta barnet kom över redan första dagen och ville sova över. Inga problem. Vi har haft det väldigt mysigt. Hon hade träning idag och skulle sen åka hem med exet. Jag lovade att titta på träningen och passade på att packa ryggsäcken med gosedjur och lite kläder att ta med mig. Jag kunde inte helt klart avläsa vad exet tyckte om att jag dök upp där, men det var roligt att se lilltjejen springa runt som en liten hoppetossa på planen.

Efter träningen ville dottern inte alls åka med exet längre. Hon ville vara med mig. Det fanns ingen förhandlingsyta över huvudtaget. Hon ville inte fråga sin pappa om det själv. Hon är så innerligt rädd för att han ska bli arg... och att han ska upptäcka att hon tycker mer om en av oss två. Det är vad hon säger själv. Det gör mig så arg att ett litet barn inte ska våga fråga något så enkelt bara för att hon är rädd för den oresonliga ilska han kan ösa ur sig. Medan vi resonerade om vad hon ville och vad hon inte klarade av att säga till sin far, så kom tårarna. Hon har så dåligt samvete för att hon känner som hon gör och hon önskar så att hon inte gjorde det. Men livet är inte så enkelt som man önskar att det vore för barn alla gånger.
Jag gick iväg för att prata med exet som stod en bit bort. Lilltjejen gömde sig bakom mig och höll mig krampaktigt i tröjan. Exet kunde inte gärna börja tjafsa om saken inför andra föräldrar i en sal som ekar. Barnet fick "flytta hem" till mig redan nu, dvs tre dagar innan den egentliga dagen.

Dottern följde med en kompis hem för att leka och jag svängde upp ryggsäcken med djur och kläder i och började vandra hemåt. Jag funderade lite över exets minspel under den tid som jag befunnit mig i hallen och några gånger pratat med honom. (Bara barnärenden dock. Det är den enda kontaktytan jag vill och bör ha med den karln.) Han såg ganska skakad och bitter ut. Säkert för att han hört att polisen valt att inte ta honom och hans polisanmälan på allvar och lagt ner fallet. Kanske också för att jag själv var på extra bra humör, vilket jag alltid får en känsla av retar honom. Han vill helt enkelt inte att jag ska må bra och trivas med livet. Fast då lär han ju inte få så många glada stunder just nu. Det var i alla fall en seger att få känna det övertaget och jag studsade hem på väldigt adrenalinstinna fötter.