Rottweiler-mentalitet
Jag har fått många positiva kommentarer i min blogg. Jag publicerar inte alla eftersom inte alla vill det.
Sen har jag fått en enda negativ kommentar. Den publicerar jag inte för att den är rent patetisk.
Den som gav den kommentaren har inte förstått vad det handlar om. Han har inte förstått syftet med min blogg och han har bevisligen inte läst alla mina inlägg. Hade han gjort det så hade han förstått att jag har lämnat mitt ex för länge sen. Det är liksom innebörden av att kalla honom för ex. Hade han läst flera inlägg så hade han kanske förstått att mitt ex inte har slutat med sitt sjuka beteende. (Jag är inte så säker på att han hade förstått det, men man får tro det bästa om människor.) Jag har inget behov av att ha med mitt ex att göra för egen del. (Viss kommunikation är tyvärr nödvändig för barnens skull.) Men uppenbarligen har mitt ex ett fortsatt behov av att fortsätta att soc och polisanmäla mig för ingenting, för att ta två exempel. Så vem som ska skita i vem kan man undra!
Sen att jag bloggar om mina känslor kring alltihop är ett sätt för mig att bearbeta mina upplevelser. Och det hjälper mig att skita i honom även fortsättningsvis. Det hjälper också andra att ta ställning och inse hur sjuka vissa förhållande är. Att inse att de inte är ensamma och att det som är deras verklighet inte är sunt förhållande. Och det finns både män och kvinnor av den sorten.
Nej jag är inget offer. Jag försöker inte ens "spela" ett offer. Jag berättar vad som har hänt mig och hur jag har upplevt det. En mänsklig rättighet skulle man kunna tycka. Det som är snett är att det är tabu att prata om vad som händer i sängkammaren. Då stänger folk öronen. (Äntligen kan kanske en sida som Prata Om Det ändra på det!) En del blir ilskna som små rottweilers istället, precis som kommentarsgivaren, och gör det enkelt för sig eftersom man inte har förstått det minsta av vad psykisk misshandel innebär. Förhoppningsvis är det agerandet baserat på ren okunskap, men jag fruktar att det förmodligen mer lutar åt extrem dumhet.
(För övrigt är det väl säkrast att påpeka att jag inte har något emot rottweilers - det är bara en metafor.)
Sen har jag fått en enda negativ kommentar. Den publicerar jag inte för att den är rent patetisk.
Den som gav den kommentaren har inte förstått vad det handlar om. Han har inte förstått syftet med min blogg och han har bevisligen inte läst alla mina inlägg. Hade han gjort det så hade han förstått att jag har lämnat mitt ex för länge sen. Det är liksom innebörden av att kalla honom för ex. Hade han läst flera inlägg så hade han kanske förstått att mitt ex inte har slutat med sitt sjuka beteende. (Jag är inte så säker på att han hade förstått det, men man får tro det bästa om människor.) Jag har inget behov av att ha med mitt ex att göra för egen del. (Viss kommunikation är tyvärr nödvändig för barnens skull.) Men uppenbarligen har mitt ex ett fortsatt behov av att fortsätta att soc och polisanmäla mig för ingenting, för att ta två exempel. Så vem som ska skita i vem kan man undra!
Sen att jag bloggar om mina känslor kring alltihop är ett sätt för mig att bearbeta mina upplevelser. Och det hjälper mig att skita i honom även fortsättningsvis. Det hjälper också andra att ta ställning och inse hur sjuka vissa förhållande är. Att inse att de inte är ensamma och att det som är deras verklighet inte är sunt förhållande. Och det finns både män och kvinnor av den sorten.
Nej jag är inget offer. Jag försöker inte ens "spela" ett offer. Jag berättar vad som har hänt mig och hur jag har upplevt det. En mänsklig rättighet skulle man kunna tycka. Det som är snett är att det är tabu att prata om vad som händer i sängkammaren. Då stänger folk öronen. (Äntligen kan kanske en sida som Prata Om Det ändra på det!) En del blir ilskna som små rottweilers istället, precis som kommentarsgivaren, och gör det enkelt för sig eftersom man inte har förstått det minsta av vad psykisk misshandel innebär. Förhoppningsvis är det agerandet baserat på ren okunskap, men jag fruktar att det förmodligen mer lutar åt extrem dumhet.
(För övrigt är det väl säkrast att påpeka att jag inte har något emot rottweilers - det är bara en metafor.)
Don´t Quit
When things go wrong as they sometimes will;
When the road you're trudging seems all uphill;
When the funds are low, and the debts are high;
And you want to smile, but you have to sigh;
When care is pressing you down a bit
Rest if you must, but don't you quit.
Success is failure turned inside out;
The silver tint of the clouds of doubt;
And you can never tell how close you are;
It may be near when it seems afar.
So, stick to the fight when you're hardest hit -
It's when things go wrong that you mustn't quit.
When the road you're trudging seems all uphill;
When the funds are low, and the debts are high;
And you want to smile, but you have to sigh;
When care is pressing you down a bit
Rest if you must, but don't you quit.
Success is failure turned inside out;
The silver tint of the clouds of doubt;
And you can never tell how close you are;
It may be near when it seems afar.
So, stick to the fight when you're hardest hit -
It's when things go wrong that you mustn't quit.
Så kanske...
Lilltjejen på besök idag. Det bestämdes igår.
Hon skulle få vara här tills farmor skulle komma över till dom på eftermiddagen.
Vid 15-tiden ringde dottern till farmor för hon ville inte missa pepparkaksbaket. Jag får prata för fd svärmor som förklarar att hon är sjuk och därför är hemma. Hon säger att hon och mitt ex bestämt att exet skulle ringa hem och meddela mina två äldsta barn om att farmor inte kom över. Sen måste de ha missuppfattat varandra för det var väl så att hon skulle ringa till mig och berätta samma sak. Det visade sig senare att de äldsta barnen inte alls hade fått något sådant telefonsamtal från pappa. Jag kan inte veta säkert, men att farmor skulle ringa mig var nog bara en efterhandskonstruktion för att täcka upp det faktum att ingen informerat mig alls. Så jag kunde mycket väl ha hunnit lämna över minstingen till ett hus där ingen var hemma utan att jag visste om det. Om nu inte dottern hade velat vara med och baka pepparkakor.
Jag frågade farmor när barnens pappa skulle komma hem. "Det blir nog inte så sent...", får jag till svar. När jag frågade äldsta dottern om samma sak blev svaret. "Jag har ingen aning om när pappa kommer hem, men han sa att det skulle bli sent.". Jag frågar vem som skulle ha koll och vem som skulle laga middag, för tydligen skulle exets fru heller inte komma hem förrän sent. "Ingen aning!", sa dottern.
Hade det varit jag som "ansvarade" för mina barn på det sättet hade jag blivit socanmäld fortare än kvickt av exet. Det har hänt förr, fast då fanns det ingen mer verklighetsförankring än i exets fantasi. Men nu var det inte jag utan han, även om det var verklighet. Och jag söker minsta motståndets lag. För om jag går emot honom så kontrar han med etter värre. Och soc är inte mycket att hänga i julgranen.
Mycker kramar. Mycket "Jag älskar dig mamma!" idag.
Lilltjejen berättade att hon sitter och gråter i sin säng ibland när pappas nya fru och hennes dotter bråkar och skriker så att väggarna skakar.
Hon ville inte åka hem till pappa igen. Men vad gör man. Om jag sätter mig emot så är han på mig som en hagelstorm.
Vad gör man?
Borde jag försöka berätta för honom hur mina barn känner och mår? Min äldsta dotter har redan försökt utan resultat. Hon vet inte om det beror på att han inte lyssnar, om han inte bryr sig, om han alls pratar med sin fru om det (för det är hon och hennes dotter som just nu är det stora problemet för mina barn) eller om det är så att nya frun inte lyssnar. Resultat blir det i alla fall inte. Och ingen av döttrarna vill att jag ska prata med pappa. "Snälla gör inte det!" , ber de enträget när jag frågar.
Min äldsta dotter kommer hit allt oftare och vill lägga fler boendedagar här eftersom hon inte orkar leva i kaoset hemma hos exet. Yngsta dottern vill fortfarande bo här på heltid med besök hos pappa varannan helg, men vågar inte säga det till sin pappa eftersom "han blir så arg!"
Så kanske...
är det bättre att låta tiden ha sin gång och bara vänta på att det blir ännu värre. Då kanske dom absolut känner att de måste hit. Jag vet inte...
Hon skulle få vara här tills farmor skulle komma över till dom på eftermiddagen.
Vid 15-tiden ringde dottern till farmor för hon ville inte missa pepparkaksbaket. Jag får prata för fd svärmor som förklarar att hon är sjuk och därför är hemma. Hon säger att hon och mitt ex bestämt att exet skulle ringa hem och meddela mina två äldsta barn om att farmor inte kom över. Sen måste de ha missuppfattat varandra för det var väl så att hon skulle ringa till mig och berätta samma sak. Det visade sig senare att de äldsta barnen inte alls hade fått något sådant telefonsamtal från pappa. Jag kan inte veta säkert, men att farmor skulle ringa mig var nog bara en efterhandskonstruktion för att täcka upp det faktum att ingen informerat mig alls. Så jag kunde mycket väl ha hunnit lämna över minstingen till ett hus där ingen var hemma utan att jag visste om det. Om nu inte dottern hade velat vara med och baka pepparkakor.
Jag frågade farmor när barnens pappa skulle komma hem. "Det blir nog inte så sent...", får jag till svar. När jag frågade äldsta dottern om samma sak blev svaret. "Jag har ingen aning om när pappa kommer hem, men han sa att det skulle bli sent.". Jag frågar vem som skulle ha koll och vem som skulle laga middag, för tydligen skulle exets fru heller inte komma hem förrän sent. "Ingen aning!", sa dottern.
Hade det varit jag som "ansvarade" för mina barn på det sättet hade jag blivit socanmäld fortare än kvickt av exet. Det har hänt förr, fast då fanns det ingen mer verklighetsförankring än i exets fantasi. Men nu var det inte jag utan han, även om det var verklighet. Och jag söker minsta motståndets lag. För om jag går emot honom så kontrar han med etter värre. Och soc är inte mycket att hänga i julgranen.
Mycker kramar. Mycket "Jag älskar dig mamma!" idag.
Lilltjejen berättade att hon sitter och gråter i sin säng ibland när pappas nya fru och hennes dotter bråkar och skriker så att väggarna skakar.
Hon ville inte åka hem till pappa igen. Men vad gör man. Om jag sätter mig emot så är han på mig som en hagelstorm.
Vad gör man?
Borde jag försöka berätta för honom hur mina barn känner och mår? Min äldsta dotter har redan försökt utan resultat. Hon vet inte om det beror på att han inte lyssnar, om han inte bryr sig, om han alls pratar med sin fru om det (för det är hon och hennes dotter som just nu är det stora problemet för mina barn) eller om det är så att nya frun inte lyssnar. Resultat blir det i alla fall inte. Och ingen av döttrarna vill att jag ska prata med pappa. "Snälla gör inte det!" , ber de enträget när jag frågar.
Min äldsta dotter kommer hit allt oftare och vill lägga fler boendedagar här eftersom hon inte orkar leva i kaoset hemma hos exet. Yngsta dottern vill fortfarande bo här på heltid med besök hos pappa varannan helg, men vågar inte säga det till sin pappa eftersom "han blir så arg!"
Så kanske...
är det bättre att låta tiden ha sin gång och bara vänta på att det blir ännu värre. Då kanske dom absolut känner att de måste hit. Jag vet inte...
Barnuppfostran
Jag har aldrig lagt mig i det. Deras hem - deras regler. Men mina barn blir alltmer frustrerade.
Allt man hör måste givetvis tas med en nypa salt eftersom det är barnen som tolkat och berättat vissa saker.
Man ska inte tro allt man hör. I vilket fall... Det här berättades för mig häromdagen. Scenen är middagsbordet i en stor villa, i en svensk medelstor ort, där den nya ihopmixade familjen samlats för gemensam middag.
En av tonåringarna som är närvarande - låt oss kalla henne för mitt ex nya frus dotter - klagar på maten, gnäller över sällskapet och är otrevlig i både uttryck och minspel mot alla vid bordet, men kanske framförallt mot sin mamma.
Mamman reagerar inte särskilt mycket utan tillåter att beteendet fortsätter, vilket naturligtvis gör att hela stämningen under middagen är tråkig och helt fokuserad på den här tonåringen och hennes beteende. Alla andra får komma efter henne i prioritet. Eftersom mamman inte reagerar, stämningen blir allt värre och tonåringens attityd mot mamman irriterar alla andra så säger till slut mitt ex att hon (tonåringen) kanske skulle uppträda lite trevligare mot sin mamma.
Han får då till svar Skit i det du din jävla hora!" Och tonåringen lämnar med de orden bordet.
Då - och först då - ryter mamman till. Och riktar sig då till... mitt ex.
"Du ska ge f-n i att säga till mina barn!" varpå hon också lämnar bordet.
Därefter hade de ett jättebråk den kvällen om vem som uppfostrar vems barn.
Jag gillar absolut inte mitt ex, men förstår fullkomlight mina barns ilska och ledsenhet när något sådant händer. Hur är den där människan ihopsatt egentligen?
Allt man hör måste givetvis tas med en nypa salt eftersom det är barnen som tolkat och berättat vissa saker.
Man ska inte tro allt man hör. I vilket fall... Det här berättades för mig häromdagen. Scenen är middagsbordet i en stor villa, i en svensk medelstor ort, där den nya ihopmixade familjen samlats för gemensam middag.
En av tonåringarna som är närvarande - låt oss kalla henne för mitt ex nya frus dotter - klagar på maten, gnäller över sällskapet och är otrevlig i både uttryck och minspel mot alla vid bordet, men kanske framförallt mot sin mamma.
Mamman reagerar inte särskilt mycket utan tillåter att beteendet fortsätter, vilket naturligtvis gör att hela stämningen under middagen är tråkig och helt fokuserad på den här tonåringen och hennes beteende. Alla andra får komma efter henne i prioritet. Eftersom mamman inte reagerar, stämningen blir allt värre och tonåringens attityd mot mamman irriterar alla andra så säger till slut mitt ex att hon (tonåringen) kanske skulle uppträda lite trevligare mot sin mamma.
Han får då till svar Skit i det du din jävla hora!" Och tonåringen lämnar med de orden bordet.
Då - och först då - ryter mamman till. Och riktar sig då till... mitt ex.
"Du ska ge f-n i att säga till mina barn!" varpå hon också lämnar bordet.
Därefter hade de ett jättebråk den kvällen om vem som uppfostrar vems barn.
Jag gillar absolut inte mitt ex, men förstår fullkomlight mina barns ilska och ledsenhet när något sådant händer. Hur är den där människan ihopsatt egentligen?
