Lilltjejen på besök idag. Det bestämdes igår.
Hon skulle få vara här tills farmor skulle komma över till dom på eftermiddagen.
Vid 15-tiden ringde dottern till farmor för hon ville inte missa pepparkaksbaket. Jag får prata för fd svärmor som förklarar att hon är sjuk och därför är hemma. Hon säger att hon och mitt ex bestämt att exet skulle ringa hem och meddela mina två äldsta barn om att farmor inte kom över. Sen måste de ha missuppfattat varandra för det var väl så att hon skulle ringa till mig och berätta samma sak. Det visade sig senare att de äldsta barnen inte alls hade fått något sådant telefonsamtal från pappa. Jag kan inte veta säkert, men att farmor skulle ringa mig var nog bara en efterhandskonstruktion för att täcka upp det faktum att ingen informerat mig alls. Så jag kunde mycket väl ha hunnit lämna över minstingen till ett hus där ingen var hemma utan att jag visste om det. Om nu inte dottern hade velat vara med och baka pepparkakor.
Jag frågade farmor när barnens pappa skulle komma hem. "Det blir nog inte så sent...", får jag till svar. När jag frågade äldsta dottern om samma sak blev svaret. "Jag har ingen aning om när pappa kommer hem, men han sa att det skulle bli sent.". Jag frågar vem som skulle ha koll och vem som skulle laga middag, för tydligen skulle exets fru heller inte komma hem förrän sent. "Ingen aning!", sa dottern.

Hade det varit jag som "ansvarade" för mina barn på det sättet hade jag blivit socanmäld fortare än kvickt av exet. Det har hänt förr, fast då fanns det ingen mer verklighetsförankring än i exets fantasi. Men nu var det inte jag utan han, även om det var verklighet. Och jag söker minsta motståndets lag. För om jag går emot honom så kontrar han med etter värre. Och soc är inte mycket att hänga i julgranen.

---

Mycker kramar. Mycket "Jag älskar dig mamma!" idag.
Lilltjejen berättade att hon sitter och gråter i sin säng ibland när pappas nya fru och hennes dotter bråkar och skriker så att väggarna skakar.
Hon ville inte åka hem till pappa igen. Men vad gör man. Om jag sätter mig emot så är han på mig som en hagelstorm.

Vad gör man?
Borde jag försöka berätta för honom hur mina barn känner och mår? Min äldsta dotter har redan försökt utan resultat. Hon vet inte om det beror på att han inte lyssnar, om han inte bryr sig, om han alls pratar med sin fru om det (för det är hon och hennes dotter som just nu är det stora problemet för mina barn) eller om det är så att nya frun inte lyssnar. Resultat blir det i alla fall inte. Och ingen av döttrarna vill att jag ska prata med pappa. "Snälla gör inte det!" , ber de enträget när jag frågar.
Min äldsta dotter kommer hit allt oftare och vill lägga fler boendedagar här eftersom hon inte orkar leva i kaoset hemma hos exet. Yngsta dottern vill fortfarande bo här på heltid med besök hos pappa varannan helg, men vågar inte säga det till sin pappa eftersom "han blir så arg!"

Så kanske...
är det bättre att låta tiden ha sin gång och bara vänta på att det blir ännu värre. Då kanske dom absolut känner att de måste hit. Jag vet inte...