Jag fick ett "mothugg" i en tråd på "Familjeliv".
Så här skrev signaturen (anonyma) "Psykolog";


...

"Det handlar inte om att hyssa...En alkoholist eller en drogmissburkare som man ser på nära håll ser man tydligt vad den personen gör, en personlighetsörning ser man inte lika tydligt.

Dessutom är det lätt att som ledsen/arg/besviken anhörig vilja ha ett svar och ggogla och finna ett svar man själv tycker passar för att själv få en helhet på varför saker och ting är/bleb som de blev, det innebär inte att personen i verkligen skulle få diagnosen av en kunnig lekman.

Att behöva vetilera när någon man tycker om beter sig illa, sårar eller gör en ledsen är en sak, en annan att sätta en diagnos/sjukdom på personen som man själv inte alls är kunnig nog att bedöma.

Tittar man på personlighetstörningar ser man själv att både en själv och andra i ens omgivning fyller många kriterier, ednast en utbildad kunnig ser var gränsen går och kan avgöra och utreda om personen lider av en sjukdom personlighetstörning eller inte"



Det här blev mitt svar;
Visst är det att leka lite amatörpsykolog. Men i det sammanhanget kan sägas att inte heller alla psykologer är överens om en diagnos alla gånger. För mig är det här ett sätt att hantera mitt ex utifrån de erfarenheter jag har och den information jag har fått av terapeuter/psykologer som har träffat både mig och exet..

I mitt fall har jag tillsammans med exet gått i terapi i flera omgångar för att försöka lösa problematiken som finns oss emellan. Jag anser att man i en sån situation får blotta sig totalt för att kunna komma till botten med problemen, vilket jag också gjorde. Mitt ex gjorde ingenting utan att vräka över all skuld på mig, vilket också terapeuter och psykologer försökte förklara för honom inte är en framkomlig väg. Det har alltid slutat med att exet rent fysiskt rest sig upp och lämnat rummet/samtalet. Därefter vägrat återvända till samma person igen. Terapeuterna/psykologerna (fyra stycken) har alla oberoende av varandra då (efteråt) försökt förklara för mig att de tror att det är åt det narcissistiska hållet "det lutar". Därutöver har en gemensam vän till mig och exet som är en mycket välrenommerad psykolog uttalat samma sak efter att ha sett exets agerande på nära håll (och inte efter vad jag har sagt/berättat). Visst är det inte en fullständig diagnos, men för mig är fem oberoende opartiska terapeuter/psykologer ganska starka argument för att misstänka att det dom säger stämmer. Att han själv skulle ta initiativet till att reda ut varför han är som han är (och sedan visa upp diagnosen för mig) lär ju inte hända, eller hur?!?
Naturligtvis har jag googlat och försökt ta reda på mer i en sån situation. Tipset om hemsidan nacissism.se fick jag av en av de ovanstående personerna. Det handlar inte om några enstaka punkter på listan som finns där utan det är i stort sett samtliga punkter som går att se hos mitt ex.

Jag anser att det är bättre att försöka organisera och försöka förstå min verklighet än att låta honom styra mitt liv efter sina nycker. Jag har svårt att förstå din eventuella oro för att jag (eller någon annan) "ställer diagnos" på mitt ex. Det tycker jag är minimal problematik jämfört med vad han faktiskt utsatte (och fortfarande utsätter) mig för. Man kan hävda att jag vrider på sanningen och/eller att min sanning är subjektiv och naturligtvis är den det. Ingen äger en absolut sanning. Men det förändrar egentligen inte det jag har upplevt. Det har krävt lång tid för mig att överhuvudtaget kunna erkänna för mig själv allt som hände verkligen gjorde det och jag har ingen anledning att ljuga eller försköna sanningen. Den är illa nog utan att diskutera samtliga detaljer egentligen.
Värre vore faktiskt att han är fullständigt normal och ändå beter sig som han gör.

Kallar du det jag har upplevt för inbillning eller ett sätt att hantera att jag på något vis blivit sårad av omständigheterna så tar jag det som en personlig förplämpning. Jag har inte "ledsen/arg/besviken" - jag är förbaskat glad över att det "blev som det blev", att jag lyckades ta mig ur ett så destruktivt och rent av livsfarligt förhållande. Jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av mitt ex och jag flydde därifrån. Sex år efter skilsmässan så har det inte upphört.

Jag anser att man pratar för lite om det här öppet i samhället. Om någon får brutna armar eller stora blåmärken på kroppen på grund av fysisk misshandel så tar man avstånd (helt naturligt och fullständigt rätt). Om det istället handlar om blåmärken i själen/psykisk misshandel - då är det naturliga och normala personlighetsdrag som överdrivs av den som "påstår" sig vara misshandlad.
Sånt resonemang gör mig enbart rejält arg och djupt besviken.

Och en del av den narcissistiska personligheten är tyvärr att de har förmåga att socialt dupera sin omgivning, vilket går alldeles utmärkt såvida du inte kommer för nära inpå individen i fråga eller går emot denne/a.
Jag önskar att jag inte upplevt detta. Jag önskar att jag kunde säga att det mitt ex gör faller innanför det vi kallar för "normalt".
Om jag fick välja skulle jag bara få vara ifred utan hans vansinnigheter. Det handlar inte om att jag är "besviken på att det blev som det blev". Det handlar om att jag vill leva mitt eget och ett normalt liv. Inte enligt hans makt- och kontrollbehov.

Jag och exet har planerat upp hela sommaren på ett som vi båda sa var ett bra sätt;
Forst är barnen två veckor med mig, sen tre veckor med exet, tre veckor med mig och sist två veckor med exet.
Nu är barnen i sin treveckorsperiod med sin pappa.

Nyss ringde yngsta dottern och var gråtfärdig, Hon berättade att pappa tydligen har börjat planera en seglarsemster. "Tyvärr" finns det inga båtar att hyra under hans semester med barnen. Så han har nu börjat prata med barnen om att segla under mina veckor. Det är bara det att jag har planerat och bokat att vara i familjens hus på västkusten precis då. (Det var till och med lite knepigt att få ihop 2½ veckor eftersom alla i familjen vill vara där samtidigt, men det gick.)
Men nu har han som sagt fått för sig att han ska segla från fredagen innan min första vecka (i den perioden) och komma hem på fredagen min första vecka.

Jag hade tänkt att åka på onsdagen.
Visst det handlar bara om tre dagar, men jag vill faktiskt ha min semester med mina barn . Jag har trixat för att få till dom här veckorna på landet så att de skulle matcha med när jag har barnen. Och så går han och pratar först med barnen om det här med seglingen. De två äldsta vill tydligen segla. Den yngsta dottern vill inte segla på bekostnad av att hon får vara mindre med mig.

Varför sätter han barnen (och mig) i en sån här situation? Om jag nu säger nej - då är det jag som är skurken i det här. Jag låter dom inte segla med pappa. "Det handlar ju bara om tre dagar!", kan jag höra honom säga. (Vilket egentligen är fem dagar, men vi åker inte till landet förrän på onsdagen.)
Jag vill ha min semester med mina barn. Jag vill åka till västkusten en längre period för en gångs skull.
Ska det vara så j-a svårt att prata med mig först innan han pratar med barnen?!!
Det är inte första gången det händer att jag blir den elaka som inte tillåter än det ena än det andra. Han har tex vid ett tidigare tillfälle bokat resor utomlands på mina veckor utan att fråga innan. Och sen säger han till barnen att "mamma vill inte att ni får åka".

Jag blir så förbannad på att det ska vara så svårt för honom att fatta att han inte har rätt att bete sig på det här viset!