bloggaren som önskar att jag inte hade några läsare.
För det första så önskar jag att jag aldrig hade behövt starta den här bloggen.
För det andra så vet jag att anledningen till att flera av er läser bloggen beror på att ni känner igen det jag skriver alldeles för väl.
Det borde inte behöva vara så.

On another note...
Just nu har jag barnen här. Det är så härligt att få krama om dom när jag vill (även om det sker under vissa protester från sonen om vi är ute bland folk). Det är skönt att slippa oron från yngsta dottern som inte vill hem till pappa. (Men det kommer. Måndagen närmar sig.) Och det känns helt perfekt att slippa kommunicera med exet om någonting angående barnen just nu.

Eftersom mina föräldrar är borta över påsken i år så bjöd jag hit min bästa vän. Jag har nog aldrig nämnt henne förut, men hon kom med de avgörande orden för att jag skulle orka ta det där värsta steget och dra igång hela skilsmässoprocessen. Hon sa
"Är det så här du vill att dina barn ska tro att ett bra förhållande ser ut?"
Det blev så otroligt tydligt och klart då.
Hon är en av de få vänner jag har valt att behålla efter hela galenskapen. Egentligen var det väl aldrig någon tvekan om det. Att ha henne nära är helt obeskrivbart. Vi har känt varandra i nästan 20 år och hon är den sortens vän som man ibland inte träffar så ofta, men som man ändå inte behöver uppdatera på varenda punkt. Hon har lyssnat på mig, hon har stöttat mig, hon har peppat mig, hon har förstått mig, hon har burit min smärta och hon har gråtit mina tårar.
Du vet hur mycket du betyder och du vet att jag älskar dig!

Till dig där ute som fortfarande kämpar (med en annan person eller också med det som finns kvar inom dig);
Jag hoppas att du kan få någon sorts ro i påsk och jag hoppas att du slipper läsa den här bloggen mycket längre till som ett stöd utan istället snarare som en otäck men samtidigt lättad påminnelse om att du har klarat dig vidare.

Glad Påsk

Jag har hamnat i en mycket konstig situation. Exet bråkar mer med sin nya fru än med mig för tillfället. Hur bra känns inte det då?

Ibland får jag känslan att jag skulle vilja att de bråkade till sig en skilsmässa. Inte för att jag tycker att hon förtjänar det utan för att... för att... för att det kan han gott ha!
Men å andra sidan. Så länge han inte lägger sig i och förstör mitt liv så bryr jag mig inte om det.

Jag skriver ganska sporadiskt i bloggen eftersom den först och främst är tänkt som terapi för mig själv. Och då är det väl så att man mest skriver när sinnet rinner över så att säga. Eftersom jag blir allt bättre på att hantera mitt ex så klarar jag också av bättre att inte koka över fullständigt. Ibland märker jag knappt den där irriterande myggan som inar i örat på mig. Det innebär inte att han har upphört att bete sig som en stor sk-t, men det innebär att jag själv mår bättre. Och det är väl ungefär det som jag kan sträva efter också. Jag kan inte få honom att ändra sig såvida det inte inträffar något som kan mäta sig met dinosauriedöden för miljoner år sen. Därför får jag som sagt koncentrera sig på och vara nöjd med att han inte kommer åt mig längre. Jag får se till att jaget mår så bra att det han gör inte bekommer mig längre. Om det drabbar någon annan så är det inte mitt problem.