Jag är nog den enda...
För det första så önskar jag att jag aldrig hade behövt starta den här bloggen.
För det andra så vet jag att anledningen till att flera av er läser bloggen beror på att ni känner igen det jag skriver alldeles för väl.
Det borde inte behöva vara så.
On another note...
Just nu har jag barnen här. Det är så härligt att få krama om dom när jag vill (även om det sker under vissa protester från sonen om vi är ute bland folk). Det är skönt att slippa oron från yngsta dottern som inte vill hem till pappa. (Men det kommer. Måndagen närmar sig.) Och det känns helt perfekt att slippa kommunicera med exet om någonting angående barnen just nu.
Eftersom mina föräldrar är borta över påsken i år så bjöd jag hit min bästa vän. Jag har nog aldrig nämnt henne förut, men hon kom med de avgörande orden för att jag skulle orka ta det där värsta steget och dra igång hela skilsmässoprocessen. Hon sa
"Är det så här du vill att dina barn ska tro att ett bra förhållande ser ut?"
Det blev så otroligt tydligt och klart då.
Hon är en av de få vänner jag har valt att behålla efter hela galenskapen. Egentligen var det väl aldrig någon tvekan om det. Att ha henne nära är helt obeskrivbart. Vi har känt varandra i nästan 20 år och hon är den sortens vän som man ibland inte träffar så ofta, men som man ändå inte behöver uppdatera på varenda punkt. Hon har lyssnat på mig, hon har stöttat mig, hon har peppat mig, hon har förstått mig, hon har burit min smärta och hon har gråtit mina tårar.
Du vet hur mycket du betyder och du vet att jag älskar dig!
Till dig där ute som fortfarande kämpar (med en annan person eller också med det som finns kvar inom dig);
Jag hoppas att du kan få någon sorts ro i påsk och jag hoppas att du slipper läsa den här bloggen mycket längre till som ett stöd utan istället snarare som en otäck men samtidigt lättad påminnelse om att du har klarat dig vidare.
Glad Påsk
Vet precis hur det känns. Önskar att jag inte hade några läsare heller. Att det bara var jag som varit med om det jag har varit med om.
Nu är det inte så. I stället får man vara tacksam över att man kanske kan hjälpa någon, vara ett stöd för någon.
Inget ont som inte har något gott med sig, eller hur?
Och att ha en sådan vän som du har är ovärderligt. De växer ju inte på träd, precis.
Jag fick tårar i ögonen när jag läste det här inlägget.
Tacka din lyckas stjärna att du har en sån vän, Jag skulle lätt byta bort mina (få) ytliga vänner mot en enda sådan vän.
Tyvärr försvann de flesta vänner när jag var tillsammans med exet, han tillät mig inte att ha några, och skulle vi nån gång bort eller få hem vänner var det vissa saker jag var tvungen att utföra tex, ha sex för att det skulle bli en trevlig kväll.
Nu, sju år efter separation har jag svårt att anförtro mig till någon, och kan man inte anförtro sig så vill ingen anförtro sig tillbaka.
Släpp aldrig din bästa vän!
