Det var föräldramöte i tisdags i yngsta dotterns klass. Alla barn hade ritat en bild på sin familj och det var meningen att vi skulle leta reda på det egna barnets teckning. Jag hittade dotterns teckning ganska snart. Och familjen - det var jag, exet och de tre syskonen. Inte en enda annan person var med. Skulle vilja vifta med teckningen i ögonen på exet, men nöjer mig med den goa känslan av att jag känner mina barn bättre än vad han gör.

Yngsta dottern fick i läxa att ordna ett familjeporträtt att sätta på skåpet i hallen i skolan. En bra läxa för en 7-åring kan jag tycka. Men det är klart det blir problem. För jag var så dum att jag litade på att exet kunde göra det. Några foton på ett litet papper borde ju inte skapa något problem. Kan man tycka. När jag kommer till skolan idag för att hämta min dotter sitter mycket riktigt ett papper med foton uppsatta. Jag tittar på det när dottern pekar på det och visst har han kommit ihåg att sätta dit ett foto på mig. Men det var ett foto. På hans nya sambo och hennes barn fanns det flera foton. Det skar ända in i hjärtat på mig och det gjorde så ont. Det är precis som vanligt. Det är den "familjen" som betyder något. Själv råkar jag bara vara mamma till barnet. Det sårar så djupt och tårarna ligger och bränner innanför ögonlocket. Det handlar inte om att jag vill att vi ska vara en pluttignuttig famil. Aldrig i livet! Men dottern har själv konstaterat att familjen - det är jag, hennes pappa och hennes två syskon. (Och nej det är inget jag har pressat henne till utan något hon faktiskt sagt själv.)

Ska skicka ett SMS till honom och tala om vad jag tycker. Det är jobbigt. Förmodligen lär han bli arg och inte tycka att det spelar någon roll. Och hävda att "det här är faktiskt också dotterns familj". Jag har inga direkta förhoppningar om att han kommer att ta det på ett bra sätt i alla fall.

Väntar på stormen.

Jag har under några dagar varit ganska bitter. Det har bubblat upp inom mig igen alla känslor av otillräcklighet (för barnen) och misslyckandet med skilsmässan och det trista i att ha lämnat "det goda livet".
Men igår förstod jag varför... Det är så himla enkelt att jag glömt en liten vit tablett några dagar. Utan citalopram tappar jag gnistan helt. Det lustiga är att så fort jag kom ihåg det så kändes allt lättare. Jag visste att jag inte var deppig för att jag faktiskt saknade allt det gamla - utanför att hjärnan inte hade kraft att stå emot mixade signaler. Jag tror att tankarna ligger och kryper i bakhuvudet på mig hela tiden. Rent intellektuellt så vet jag att jag aldrig i livet vill gå tillbaks till det gamla. Samtidigt så ser jag exets liv gå vidare på alla positiva tänkbara sätt. Kanske är hans liv inte alls så bra som det verkar med ekonomi och sambo etc, men det är inte vad min hjärna ser. Det är bittert. Och kan jag bara skjuta undan tankarna så vet jag ju att det inte hade kunnat fortsätta som det var. Jag vet ju också att han mår bra av att visa upp sitt perfekta liv för mig.

Jag minns en gång i början när vi var tillsammans. Vi hade väl varit tillsammans knappt ett år då. Då förklarade han plötsligt att han skulle bjuda sin fd flickvän på middag hemnma hos sig i studentrummet. För att fira hennes födelsedag - för så hade dom alltid gjort. Jag blev förstås både arg och sårad. Sa till honom att jag inte tyckte att det var ok. Han förklarade att det enda han ville var att göra henne svartsjuk på hur bra han hade det med mig nu. Och jag köpte den förklaringen. Jag vet att jag satt och mådde dåligt hela den kvällen. Ser jag på det nu så förstår jag det på ett annat sätt. Vad han gjorde var helt och hållet för sin egen skull. Hade han brytt sig det minsta om mig, vilket han ju påstod att han gjorde, så hade han struntat i den där middagen. Men hans eget välbefinnande och behov av att visa sin makt för sin fd flickvän var större. Han såg inte mig. Och nu visar han upp sitt nya liv för mig. Samma mönster som kommer tillbaka.
Han är densamme fortfarande och kommer alltid att fortsätta att vara.

Ska snart på utvecklingssamtal för dottern. Han kommer att vara där.
Vill inte. Orkar inte.