Yngsta dottern fick i läxa att ordna ett familjeporträtt att sätta på skåpet i hallen i skolan. En bra läxa för en 7-åring kan jag tycka. Men det är klart det blir problem. För jag var så dum att jag litade på att exet kunde göra det. Några foton på ett litet papper borde ju inte skapa något problem. Kan man tycka. När jag kommer till skolan idag för att hämta min dotter sitter mycket riktigt ett papper med foton uppsatta. Jag tittar på det när dottern pekar på det och visst har han kommit ihåg att sätta dit ett foto på mig. Men det var ett foto. På hans nya sambo och hennes barn fanns det flera foton. Det skar ända in i hjärtat på mig och det gjorde så ont. Det är precis som vanligt. Det är den "familjen" som betyder något. Själv råkar jag bara vara mamma till barnet. Det sårar så djupt och tårarna ligger och bränner innanför ögonlocket. Det handlar inte om att jag vill att vi ska vara en pluttignuttig famil. Aldrig i livet! Men dottern har själv konstaterat att familjen - det är jag, hennes pappa och hennes två syskon. (Och nej det är inget jag har pressat henne till utan något hon faktiskt sagt själv.)

Ska skicka ett SMS till honom och tala om vad jag tycker. Det är jobbigt. Förmodligen lär han bli arg och inte tycka att det spelar någon roll. Och hävda att "det här är faktiskt också dotterns familj". Jag har inga direkta förhoppningar om att han kommer att ta det på ett bra sätt i alla fall.

Väntar på stormen.