Jag har hamnat i en mycket konstig situation. Exet bråkar mer med sin nya fru än med mig för tillfället. Hur bra känns inte det då?

Ibland får jag känslan att jag skulle vilja att de bråkade till sig en skilsmässa. Inte för att jag tycker att hon förtjänar det utan för att... för att... för att det kan han gott ha!
Men å andra sidan. Så länge han inte lägger sig i och förstör mitt liv så bryr jag mig inte om det.

Jag skriver ganska sporadiskt i bloggen eftersom den först och främst är tänkt som terapi för mig själv. Och då är det väl så att man mest skriver när sinnet rinner över så att säga. Eftersom jag blir allt bättre på att hantera mitt ex så klarar jag också av bättre att inte koka över fullständigt. Ibland märker jag knappt den där irriterande myggan som inar i örat på mig. Det innebär inte att han har upphört att bete sig som en stor sk-t, men det innebär att jag själv mår bättre. Och det är väl ungefär det som jag kan sträva efter också. Jag kan inte få honom att ändra sig såvida det inte inträffar något som kan mäta sig met dinosauriedöden för miljoner år sen. Därför får jag som sagt koncentrera sig på och vara nöjd med att han inte kommer åt mig längre. Jag får se till att jaget mår så bra att det han gör inte bekommer mig längre. Om det drabbar någon annan så är det inte mitt problem.