Jag har fått många positiva kommentarer i min blogg. Jag publicerar inte alla eftersom inte alla vill det.
Sen har jag fått en enda negativ kommentar. Den publicerar jag inte för att den är rent patetisk.
Den som gav den kommentaren har inte förstått vad det handlar om. Han har inte förstått syftet med min blogg och han har bevisligen inte läst alla mina inlägg. Hade han gjort det så hade han förstått att jag har lämnat mitt ex för länge sen. Det är liksom innebörden av att kalla honom för ex. Hade han läst flera inlägg så hade han kanske förstått att mitt ex inte har slutat med sitt sjuka beteende. (Jag är inte så säker på att han hade förstått det, men man får tro det bästa om människor.) Jag har inget behov av att ha med mitt ex att göra för egen del. (Viss kommunikation är tyvärr nödvändig för barnens skull.) Men uppenbarligen har mitt ex ett fortsatt behov av att fortsätta att soc och polisanmäla mig för ingenting, för att ta två exempel. Så vem som ska skita i vem kan man undra!

Sen att jag bloggar om mina känslor kring alltihop är ett sätt för mig att bearbeta mina upplevelser. Och det hjälper mig att skita i honom även fortsättningsvis. Det hjälper också andra att ta ställning och inse hur sjuka vissa förhållande är. Att inse att de inte är ensamma och att det som är deras verklighet inte är sunt förhållande. Och det finns både män och kvinnor av den sorten.

Nej jag är inget offer. Jag försöker inte ens "spela" ett offer. Jag berättar vad som har hänt mig och hur jag har upplevt det. En mänsklig rättighet skulle man kunna tycka. Det som är snett är att det är tabu att prata om vad som händer i sängkammaren. Då stänger folk öronen. (Äntligen kan kanske en sida som Prata Om Det ändra på det!) En del blir ilskna som små rottweilers istället, precis som kommentarsgivaren, och gör det enkelt för sig eftersom man inte har förstått det minsta av vad psykisk misshandel innebär. Förhoppningsvis är det agerandet baserat på ren okunskap, men jag fruktar att det förmodligen mer lutar åt extrem dumhet.

(För övrigt är det väl säkrast att påpeka att jag inte har något emot rottweilers - det är bara en metafor.)