Jag har tillbringat många kvällar framför dator där jag googlat och sökt i all oändlighet.
Förmodligen kan man aldrig få något ordentligt svar, men jag försöker förstå.

Hur någon kan leva så uppslukad i sin egen bubbla att han inte märker hur världen utanför inte snurrar på samma varvtal.
Hur man kan följa med i hans virvelvind år efter år utan att förstå att något är fel.
Hur det kan komma sig att så många hamnar i samma onda spiral.
Hur det kan komma sig att ingen vill förstå eller lyssna.

Ibland vill man ta en vass nål och sticka ett rejält stort hål i den där bubblan (naturligtvis efter att först ha skakat om den rejält). Andra gånger vill man att bubblan ska sjunka ner i dyn och försvinna. Ur sikte... ur minnet.

Jag har varit trött idag. Jag tror att hjärnan fortfarande bearbetar minnet av polisförhöret. Om och om igen studsar samtalet därinne. Jag måste få uppleva orden och stunden igen så att jag kan stoppa in det i min minneskammare och spara det där. Jag tänker också fram alla möjliga och omöjliga scenarier till titeln "Vad händer nu?"
Det brukar inte ta slut efter något sånt här, snarare ta ny fart. När han nu inte fick igenom det här heller... Vad är hans nästa steg?

Jag kan inte påstå att jag är orolig. Jag har vant mig vid att efter lugnet dyker ett nytt moln upp. Själv kan jag tycka att han borde börja få ont om ammunition nu. Men eftersom han spelar efter egna regler så kan han förmodligen göra ilskna trampminor av bomullsstussar. Men även minor innehåller blindskott. Och det känns som om det är vad som finns kvar nu; Tomma hylsor med luft i.