När jag kom hem på tisdag eftermiddag låg ett brev från polisen på hallmattan. Naturligtvis blev jag orolig igen. Visste precis vem som var inblandad. Frågan var väl bara exakt vad det gällde. Det var lika bra att öppna kuvertet på en gång.
Inuti låg en kallelse till förhör, eftersom jag var misstänkt för urkundsförfalskning.

Egentligen blev jag inte förvånad. Jag visste precis vad det gällde eftersom han har hotat med att anmäla mig så många gånger. Sen har vi naturligtvis aldrig varit överens om vad som hände den där gången för snart fem år sen. Förhöret var på fredagen, så jag började genast leta reda på information om det hela. Vad innebar urkundsförfalskning i lagens mening, vad var preskibtionstiden, vad var straffsatsen om man var skyldig etc. Jag skrev till min advokat, berättade hela historien och bad om råd. Tänkte att det var typiskt att mamma och pappa var utomlands den här veckan, men tur att barnen var hos exet. Eftersom min advokat var i rätten hela onsdagen så nådde jag henne inte förrän på torsdagen. Då hade jag ordnat fredagen ledig eftersom jag inte visste hur jag skulle må varken innan eller efter förhöret.
Min advokat sa att så länge jag höll mig till sanningen så skulle ingenting förmodligen hända. Lugnande. Hon är bra på att lugna mig. Men samtidigt så kunde hon ju inte lova något. Gillar trots allt att min advokat inte ger mig glädjeförhoppningar som inte finns.

Jag visste att jag inte hade gjort något fel, men det var ändå oroligt - även om man berättar sanningen så kunde man ju inte veta vem dom skulle välja att lyssna på.

Fredagen kom och jag åkte iväg med Jingle Bell Rock dånande i bilstereon. Jag ville ha något positivt i hela själen så länge som möjligt. Kom fram sju minuter i tio. Inte för tidigt - inte för sent. Det gick snabbt att komma upp till polisens reception och mycket snart kom polisen L ner för att hämta mig. Nu började jag bli rätt nervös, men jag tänkte att "Jag har inte gjort något fel - det finns inget att vara orolig för!"
Polis L visade sig vara en vänlig och lättsam person. Det gick lätt att prata med honom. Jag berättade hela historien och förklarade med en del kringdetaljer hur exet kan bete sig. Själv sa han ganska snart i någon sorts bimening att han tyckte att det var konstigt att exet väntat så länge med att polisanmäla. Han hummade lite, lyssnade, bad mig ta om vissa delar när det gick för fort och sa att "det här ska vi nog kunna fixa".
Vad betydde det? Var det positivt eller negativt. Mitt hjärta hade hoppat till eftersom jag rent instinktivt hade uppfattat det som positivt.

När jag berättat allt och polis L hade ställt sina följdfrågor så sa han något som fick hela min själ att glöda av lättnad. "Du jag tror att jag går in till min chef och rekommenderar att vi lägger ner det här - jag måste bara få hans okej först!"
Sen kom han på att hans chef satt i möte och att det måste vänta. Men just då spelade det inte så stor roll. Någon hade trott på mig! Någon hade förstått att jag talade sanning! Det kändes som jag ville krama om hela den här två-meterspolisen, men tänkte snabbt att det kanske hade räknats som bestickning, så jag lät bli.
Han sa att han skulle ringa mig så snart han hade pratat med sin chef och så följde han mig ut.
Jag skuttade ner för trapporna på små moln. Satte mig i bilen och for hem till mamma och pappas tomma lägenhet. Satte mig framför datorn och letade fram Jingle Bell Rock på youtube. Jag vred upp ljudet så att skatorna flaxade över till grannhuset. Hittade julmust i kylen och skålade med mig själv. Det kändes så bra att ha blivit trodd att jag nästan struntade i att det fortfarande fanns en liten chans att det hela skulle vandra vidare till åklagare och tingsrätt.

Två timmar senare ringde polis L. Lika trevlig som tidigare. Och han sa att fallet var nedlagt! Hade jag haft honom där och då så hade jag absolut säkert gett honom en stor kram. Vi önskade varandra God Jul och la på luren. Jag flamsade runt i lägenheten som en tok. Glädjeyran lät mig inte vara still en sekund. 

Att vara utsatt för psykisk misshandel är fruktansvärt. Det river ut din tro på människan och förstör din livsglädje. Men när du träffar på den där ende som väljer att tro och förstå i ett hav av vansinne och stängda öron så finns det inget som kan beskriva den känslan.

Tack polis L! Jag ska samla mina glädjetårar och skänka dom till en ängel som kan flyga ut över världen och låta dom droppa ner på någon annan som är rädd för att inte bli trodd. Kanske kan bara tanken flyga iväg och bosätta sig i någon annan som behöver en liten bit hopp att lyfta dagen med.

Jingle Bell Rock  - högsta volym tack!