Sonen har haft det jobbigt det senaste året. Han har framförallt haft svårt att få ihop det med skolan. Jag kan inte skriva om allt med risk för att alltför många detaljer avslöjar för mycket. Men att jag har kämpat för sonen har revolutionerat något helt annat - min relation till exet.

När sonen var ca 7 år reagerade jag på att något inte stämde. Han hade svårare än de flesta att lära sig läsa och han hade svårt i kamratrelationer. I samarbete med skolan beslöts att vi skulle göra en utredning. Den utredningen kom fram till att sonen har "asbergersliknande drag". Ok. Inte en diagnos, men ändå en förklaring till varför sonen hade vissa svårigheter. Exet ville aldrig kännas vid utredningen. Han menade att det inte fanns någon anledning att gå vidare med det hela i skolan. Nya lärare skulle inte informeras, för "så illa är det ju inte". Att sonen skulle få veta något fanns inte på kartan. Exet hävdade bestämt att han (sonen) inte skulle ha någon nytta av det, snarare tvärsom i sådana fall. Jag har alltid argumenterat för att vi borde prata med skolan kring det här och informera sonen. Men eftersom det är svårt att driva en fråga av det här slaget helt själv vid delad vårdnad så har jag arbetat med sonen utifrån mitt perspektiv och låtit exet göra på sitt sätt. Och skolan... ja det fick vara...

Sen kom alla problemen förra året i samband med högstadiet. Det var alldeles för mycket som inte fungerade för att det skulle vara ok. Jag har drivit saken framförallt mot skolan men även mot exet. Om det nu var så att sonen hade en problematik så vore det själva *piiip* om inte skolan skulle hjälpa honom utifrån de premisserna. Och exet gav mig mandat att driva frågan själv. Efterhand informerade jag exet om vad som sas och vad som (inte) hände. Det har varit jobbigt, men det verkar också som att det i nuläget är på väg att gå mot det bättre angående skolans grundfuktioner om man säger så.
Så exet beslöt sig för att vi kanske skulle berätta för sonen i alla fall om utredningen och vad den hade kommit fram till. Exet har bara varit här hemma en gång förut på 7 år. Jag vägrar komma hem till honom av flera skäl, men jag är inte vidare förtjust i att ha honom här heller. Men vad gör man. Barnen och deras välmående kommer först. Idag kom han hit och vi satt två timmar tillsammans med sonen och pratade. Allt gick bra. Det vi berättade för sonen gick hem på så sätt att han kände igen sig och höll med om det absolut mesta. (Att skolan skulle ha någon som helst nyttofunktion vände han sig tvärt emot, men det kan lika gärna vara ett tonårssyndrom.)

Samtalet gick alltså bra och det var skönt att kunna prata öppet om det både med sonen och också exet utan att något försöktes skyfflas under mattan.
Mitt under samtalet hände något jag nog inte hade kunnat föreställa mig. Exet börjar dra paralleller med sonens sätt att hantera saker på med sig själv! Han sitter i princip där och säger att han har asbergers!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och tassade lite runt det hela, men samtidigt föll ju så mycket på plats. Varför han aldrig kunde förstå när jag mådde så dåligt, varför det var så viktigt att följa vissa regler och förutbestämda saker in absurdum, varför allt alltid måste konstrueras och vara på det sättet han bestämde. Inte är det konstigt att parterapi inte fungerade när han inte kunde nå sina egna känslor eller se fel i sina egna förehavanden. Det är alltså inte frågan om att inte vilja, men om man inte har förmågan så kan man inte heller vilja. Självklart var det enklare att bli arg (eftersom terapeuten i hans tycke enbart tog mitt parti - honom var det ju inget fel på som han upplevde det) och sen gå därifrån.

Jag är inte dum, men uppenbarligen "hemmablind". Jag har arbetat en hel del med barn som har asbergers och vet hur de här personerna fungerar. Jag visste att det ofta är ärftligt , att det är vanligare hos pojkar än hos flickor, jag vet i mångt och mycket hur de reagerar och fungerar. (Även om det naturligtvis finns individuella skillnader.) Sonens svårigheter har jag sett och förstått. (Fast jag kopplade det nog faktiskt inte till asbergers innan det utreddes.) Men ändå hade jag inte sett eller förstått det som fanns precis framför mig.
Sen tror jag fortfarande att exet har vissa makt- och kontrollbehov. Kanske som en följd av asbergers eller någon sorts kombination, men för mig var det likafullt förödande. Kanske menade han aldrig att vara elak (kan man vara elak om man inte förstår eller kan tolka sina egna eller andras känslor?), men effekten för mig blev inte mindre destruktiv. Dessutom är jag övertygad om att det inte ingår hos alla som har asbergers att inom det sexuella uppskatta att strypa sin partner. Även om man kanske i det fallet inte sen har förmåga att förstå att partnern inte uppskattar det på samma sätt. Så där måste det finnas ytterligare något bakom.

Hade det varit annorlunda ifall jag hade vetat det här före skilsmässan? Hade jag kämpat mer eller hanterat saker och ting annorlunda? Jag vet inte. Kanske - kanske inte. Men det spelar inte så stor roll. Saker blev som de blev och är som de är. För mig är det i vilket fall en lättnad att få veta att jag inte hade fel i att något var helt fel med exets sätt att reagera och resonera. Jag har inte varit tokig. Och bara för att exet har asbergers så är jag långt ifrån säker på att jag i ett längre perspektiv hade orkat leva med en man som jag alltid måste anpassa mig till. Att alltid göra saker och ting på hans sätt och villkor hade gjort mig tokig. Förutom att sexlivet hade kunnat ta död på mig rent bokstavligen talat.

Dags att vända blad. Och gå vidare med nya insikter.