Jag har oroat mig så länge för hur jag skulle klara av den här festen ikväll. Och så slutar det så totalt oväntat!

För ca en vecka sen så ramlade jag och tog emot mig med ansiktet mot asfalten. (Detaljer om hur och varför behöver vi inte gå in på, för det spelar ingen större roll.) Jag klarade mig trots allt ganska bra. Jag har gått omkring med vackert skrapat ansikte och rejäl blåtira i en vecka. Var rädd för att det skulle sitta i och förstöra min vackra uppsyn på festen ikväll, men det försvann och jag hann bli mitt vanliga jag igen. Så jag har förberett mig mentalt för den här festen. Tänkt att "jag ska klara det här"! Jag skulle visa honom att jag inte är knäckt och jag skulle passa på att ge en eller annan "vän" en knäpp på näsan. Men så igår fick jag rejäl tandvärk. Tänkte jag skulle stå ut med det med hjälp av värktabletter tills på måndag, men jag vaknade i morse med en enorm vänsterkind. Åkte in till tandläkarakuten och fick rejäla doser smärtlindrande och penicillin. Svullnaden har ökat under dagen, för det tar väl ett tag innan penicillinet får det att vända. Och som jag ser ut kan jag absolut inte förekomma på några sociala evenemang. Så det blev inget festande. :(
Det som retar mig mest är nog att jag hade sett det lite som en chans att "komma in på den sociala banan" igen. Men av det blev intet.

Så här sitter jag nu med ett deformerat ansikte och böljande smärta. just nu har pillrena jagat bort det onda så jag passar på att njuta av "lugnet", men jag ser absolut inte normal ut. Min kära mamma tyckte att jag skulle kyla ner och sminka över svullnaden och gå ändå. Men det kan jag säga att inte något i världen kan dölja det här. Och inte skulle det vara särskilt kul och försöka vara trevlig och glad när man har fruktansvärt ont heller.

Bara att konstatera att det blev som det blev och vandra vidare i livet.