Den här texten skev jag för ca ett år sen. Den gäller i stort sett fortfarande (tyvärr), men jag har orkat bearbeta lite av känslorna.


Jag vet inte varför jag blir så besviken och ledsen. Han är absolut inte värd det. Visste han hur jag mår just nu skulle han bli ännu mer självgod; " Vad var det jag sa! Det är du som har gjort bort dig. Du lämnade mig. Det var du som svek mig. Och det vet alla andra också!"

Det känns som om han har tagit hela mitt liv ifrån mig. Det stora huset har han kvar. En bra ekonomi har han kvar. Barnen försöker han bit för bit manipulera. Han har tom tagit alla vänner med sig. Han blir omhändertagen. Folk undrar hur han har det. Hur klarar en stackars karl sig ensam när hans fru har "övergett" honom? Jag tvivlar på att svaret ligger nära sanningen;
"Jo tack. Min mamma tar hand om barnen minst två gånger i veckan. Då passar hon på att städa och tvätta också. Ja det är ju bättre att dom är med sin farmor på loven istället än hos sin mamma. Då hinner jag ju träffa dom en liten stund innan de somnar varje kväll."

Han blir utbjuden och hembjuden. Alla tillställningar bjuds han in till. Med sin nya kvinna vid sin sida. Nej jag har inget emot henne. Faktist inte. Och jag är glad över att ha lämnat ett så uselt förhållande. Men jag är så besviken över alla mina sk vänner. Alla dom som vi tillsammans umgicks med. Medans jag föll ihop och knappt orkade med mig själv passade han på att ta över. Sprang runt till alla - såg till att alla kom hem till honom. Berättade sin historia. Ingen hörde av sig och undrade hur jag mådde. Och varför skulle dom göra det? Jag satt väl där och skämdes förhoppningsvis. En sån hemsk människa vill man inte umgås med.

Under senaste året så har jag försökt att komma ikapp. Först klarade jag av mig själv, sedan barnen. Sedan tog jag tag i vännerna. Och allt känns totalt meningslöst. Jag har bjudit in folk, frågat om vi ska "hitta på något", försökt visa att jag finns. Men det är alldeles tyst här hemma. Ingen hör av sig. Ingen bjuder in. Inga svar. Jag ser på deras blickar att de snabbt vill lämna samtalet - för dom vet inte vad dom ska säga till mig längre. Förutom "Nej det passar nog inte så bra just den dagen." eller "Jag hör av mig."
Samtidigt får jag varje vecka (genom barnen - hur annars?) höra att han har varit där eller där - hälsat på den ene och den andre. Han finns kvar i gemenskapen. Jag står utanför. För mina "vänner" har inget förändrats. Jag är bara utbytt mot en annan. Tid att träffa folk tycks de bara ha varannan helg. Det känns!

Ibland kommer tanken på att jag borde annonsera ut mitt budskap och berätta hur det var. Om varför jag lämnade honom. Och om hur sviken jag känner mig nu.
Men jag säger inte ett pip. För jag vill inte snacka skit. Jag vill inte skämmas. De två som jag har försökt att prata med - dom som jag faktiskt betraktade mig som riktigt nära vän med - vill inte se sanningen. Vill inte tro mig. Jag har fått höra "Han hade nog sina anledningar." " Han är ju så ensam nu." "Han menade det nog inte det på det sättet som du har uppfattat det." Så vem tror mig då?

Nej - jag är dömd som den där elaka egoistiska människan som lämnade honom utan anledning. Otacksam. För han hade ju gett mig allt.