Jag skrev en artikel/insändare på Amelias hemsida för ca 1½ år sedan. Jag har inte sett den igen förrän nu. Det fanns många svar. Tyvärr måste jag väl nästan tillägga. För det bästa vore om jag var ensam om den här - egentligen. Men jag vet ju att det inte är så och då är det bra att andra vet att de inte är ensamma. Att man inte är tokig eller en "gnällkärring".
För mig är det lite lugnt just nu eftersom han är utomlands med barnen. Det blev en del... hmm...  "tjafs" innan han åkte. Men jag är glad att jag orkade stå på mig och han fick inte som han ville. Det hade jag aldrig gjort för fyra år sedan. Varje gång jag lyckas med bedriften att inte falla för hans dumheter känner jag att jag lyfts. Kan må bra av det fastän han betett sig eländigt igen. Fascinerande, eller hur, att det som sänkte mig förut kan lyfta mig nu. Men inte alltid och varje gång iofs. Och jag har fått lyfta mig ordentligt i håret för att komma hit. Men vilken känsla!