...blir det bättre. Även när jag inte tror det. Det är bara det att jag väljer att se bort ibland. När livet går emot och är tungt tcker jag att det känns lättare att stanna upp och tycka synd om mig själv. Jag trälar och släpar och sliter med mitt inre i perioder för att inte släppa taget ibland. Det blir allt färre gånger det känns så bottenlöst och det pågår itne lika länge. Men det känns som att ha en ogenomtränglig sköld runt om sig. En sköld som ingen kan se igenom och som ser till att alla negatvia tankar som jag försöker kasta ifrån mig omedelbart studsar tillbaka och sätter sig ännu mer fast.
Jag vet att det inte direkt hjälper att jag sover dåligt på nätterna och att jag skjuter orosmoment framför mig hela tiden. Men det blir så segt att ta tag i det. Lättare att lägga allt på axlarna och låta det tynga... Men så minns jag; "Jag ska inte låta honom vinna! Jag är starkare än så och han har inte den makten över mig längre!!!"