Det är inte lätt att skriva om det jag varit med om. Bara att ha kommit så här långt är en stor bedrift och det dyker ständigt upp nya minnen. Jag antar att det till stor del beror på att jag fortfarande har svårt att förstå att det jag var med om inte var ok. Att jag fortfarandce kan tro att det på något sätt var mitt eget fel. Det krävs mod att erkänna att jag lät honom göra det här mot mig. Hur i allsina dar kunde jag låta honom?!? Dag efter dag, år efter år, tills jag var söndermald liten spillra av mitt forna jag.
Med facit i hand är det lätt att undra över en sån sak. Precis som en eller annan har frågat mig vad jag egentligen såg hos den här killen när jag valde att svetsa samman 15 år av mitt liv med honom. För det var ett val. Ingen tvingade mig. Men någonstans på vägen gick det fel - så väldigt fel. Och jag kan inte svara på vad jag såg hos honom; förutom att han såg bra ut, var socialt etablerad och ville något med sitt liv.  Jodå - jag såg också den fina fasaden - precis som alla andra. Men lever man med en människa så flagnar färgen bit för bit och det är inte alltid vackert det som finns därunder.  Det är alltid lättare att sitta utanför och veta vad som är rätt och fel. Men om mitt förhållande nu var så uppenbart fel att jag borde ha märkt det mycket tidigare och inte fortsatt djupare in i det... varför var det då ingen i vår omedelbara närhet som såg vad som hände? Varför är det fortfarande så många som slätar över, ger ursäkter och fortsätter att blunda? Det är lättare att välja bort något otäckt som rubbar den trygga idyllen än att tro på någon som kämpar för att inte drunkna. Även om det är det egna jaget som behöver räddas.

En del av det jag känner och/eller minns kommer jag att skriva ner här - annat kommer jag behöva mer tid att reflektera och bli sams med innan jag kan lägga ut det.