Jag behövde tack o lov inte höra fula ord. Det han istället gjorde var att trampa ner mig fullständigt i skorna. Han lät mig veta att jag var totalt värdelös och inte gick att lita på i någonting. Alla mina åsikter var inte vatten värda och alla våra meningsskiljaktligheter berodde på att jag hade gjort något fel. Alla "kompromisser" slutade alltid med att jag fick ge mig. Han kunde aldrig förstå att det fanns två alternativ - två sätt att se. Till slut blev det så att jag gav honom de svar han ville ha från början för att slippa bråk, tjafs och utskällningar. Allt skulle tolkas utifrån hans perspektiv. Och jag blev expert på att veta i förväg vad han ville. Jag böjde mig innan jag behövde känna smällarna i själen.

Han höll också stenhårt i ekonomin och bestämde var vi skulle lägga pengarna. Han placerade om mina ärvda aktier för att placera om som han ville. Jag var undfallande och höll med. Den gången jag inte gjorde det fick jag veta hur illa det var ställt med mitt ekonomiska sinne och hur lite man kunde lita på mig. Efteråt hävdade han att jag aldrig hade haft några ärvda aktier - pengarna hade varit hans och jag skulle vara glad att han "delade med sig" av dom i bodelningen.

Sålde min bil som jag fått av mina föräldrar. Pengarna (en ganska stor summa) kunde jag inte anförtros naturligtvis - så in med dom på ett konto som jag inte kunde nå. Vi behöll en annan bil - en äldre, billigare och sämre bil.

Jag klippte mig högst en gång om året - spara spara spara. Jag våndades över hur vi skulle ha råd med barnens piano- och golflektioner om jag slösade pengar på något så banalt som mig själv. Kläder fick jag köpa när det var ett absolut måste - om inte den summa jag hade att lägga på det ,gick till mat eller barnen först.

Jag skulle handla maten - det innebar att hålla sig inom hans budget. Mat är ju inte dyrt. Efteråt skulle jag redovisa vad jag handlat och motivera varför. Allt jag ville köpa utöver det vanliga - tex kläder till barnen eller något till huset fick jag be om lov för. Han köpte snygga kläder att ha på jobbet och spenderade pengarna på vad han ville - när han ville.

Jag var den som skulle lämna och hämta på dagis. Han kunde i lugn och ro äta frukost på morgonen, duscha etc - medans jag kämpade med tre barn och mig själv. Vi lämnade ofta bostaden samtidigt. Han i sin bil. Jag med tre barn och stress i den andra. Eftersom dagis har begränsade öppettider var det svårt att hinna. Inget fick gå snett. Ingen gråt inga glömda kläder. Jag kom oftast för sent till jobbet.

Allt skulle vara perfekt utåt. Det innebar tex att rabatterna fick rensas om upp till sju gånger samma dag/dagarna efter varandra - tills han var nöjd. Vi skulle ha ett stort socialt umgänge - vilket innebar att jag som "piga" skulle planera och serva middagar för gäster som var från hans bekanskapskrets. Och visst hade han åsikter om hur fel jag dukat, vilken konstig mat jag valt etc

Jag var för tjock. (Vägde väl ca 5 kg över normalvikt.) Jag fick höra att om man älskar någon så "ställer man upp för den personen" - och om det innebär att det är viktigt för honom att jag skulle gå ner i vikt - då skulle jag också göra det - för hans skull.

Jag var för lat. Jag tyckte nämligen att tiden kunde utnyttjas lite till att umgås med barnen eller kanske läsa en bok någon gång istället för att städa, diska, plocka, måla, spackla och snickra på huset. (Om du visste hur många skruvskallar jag har spacklat! Jag är ett ess på det området!) Och även om jag plockade undan smutsiga kläder, sorterade ren tvätt och barnens leksaker, dammsög och plockade disk dagarna i ända, så märktes det aldrig. Det var som det aldrig hade gjorts - för det dög aldrig. Det var aldrig tillräckligt bra. Kunde jag redovisa vad jag hade gjort hela dagen? För det var jag tvungen till. Hade jag hunnit tillräckligt mycket? Jag var rädd - hela tiden rädd för att ha gjort fel eller för lite. Ringde och frågade: "När kommer du hem?" För att få veta hur lång tid det var kvar innan jag måste visa upp allt. Innan lugnet kunde bytas ut mot storm...

Han kunde ringa och meddela att han var sen för att han jobbat länge, för att han skulle ut och ta en öl med kompisar eller ta en sväng förbi gymet. Att jag satt där jag satt (vi bodde lite "off") efter att ha hämtat barnen gjorde att jag mycket sällan fick möjlighet att träffa mina egna vänner eller göra något för min egen skull. Men visst - han hade aldrig förbjudit mig.

När jag till slut blev sjukskriven för utmattningsdepression var hans enda kommentar: "Det är bara att bita ihop och jobba på!" Jag fortsatte alltså att jobba. Det ledde till att jag gick in i en djupare depression med ångestatacker och självmordstankar.

Jag kan ge dig massor av exempel på saker som bit för bit trycker ner självförtroendet och tron på att du har ett egenvärde.Jag har senare förstått att han förmodligen har ett makt och kontrollbehov som styrde vårt liv. Han försöker fortfarande bestämma över mitt liv bitvis fastän vi är skilda nu. När jag sätter stopp, gör det honom redigt förbannad. Han påstår att jag saboterar umgänget med barnen. Att jag gör så att barnen får "lida" och kommer med hot om soc och ekonomiska repressalier. Det är naturligtvis väldigt jobbigt och psykiskt pressande. Som läget är känns det som om jag aldrig skulle bli av med hans kontrollbehov över mig.

Det finns ett "makt och kontroll-hjul" som ganska bra beskriver hur mitt ex kontrollerade mig. Det finns här:

www.letswrap.com/dvinfo/wheel.htm