Köpte ett halsband på Designtorget igår. Ett ganska enkelt med en slät ring på som det står Faith på. Det kändes bra att ge det till sig själv i present. Ett ord som påminner mig om att saker och ting har en mening här i livet. Kanske inte uppenbart, men ändå. Jag måste orka tro på att allt jag går igenom har ett slutmål. Det ena leder till det andra. Sorger kan vända till positiva saker. Det har jag varit med om förut.

Dottern ringde i förrgår och var förtvivlad. Exet och hans nya hade bråkat (och tydligen inte första gången) och dottern tyckte att det var jobbigt. Jag förstår henne. Det sista hon behöver är att hennes värld skakas om igen. Den här gången är jag inte medskyldig, men jag försöker sortera mina känslor inför det. På ett sätt är det jobbigt att höra en förtvivlad dotter i telefonen - jag vill ju att hon ska må så bra det bara går. På ett annat sätt är det sorgligt om exets förhållande skulle gå i kras - för det hjälper mig att få en enklare tillvaro. Sen dom blev tillsammans har allt blivit lugnare och han drar inte igång så lätt. Men på ett tredje sätt finns det en enorm skadeglädje i mig. Är så vansinnigt skönt att höra att andra inte står ut med hur han beter sig. Han ser bara sig själv och rättfärdigar det han gör genom att tro att alla ser världen genom hans ögon. Han kommer förmodligen aldrig vakna upp ur den illusionen. Så låt honom stanna där så länge det inte stör mig eller mina barn. Jag tog mig därifrån och det är jag väldigt glad för.