Jag känner mig många gånger helt förtvivlad över tanken att leva ensam.
Kommer jag någonsin att hitta en man som är stark nog att klara av att förstå och stötta mig i det som hänt?
Valet finns att inte säga någonting alls, men för mig vore det som att leva i en lögn.
Samtidigt som jag längtar efter att få leva i en sund relation med en man så kan jag ibland bli alltför desperat eftersom jag så förtvivlat gärna vill känna att någon älskar mig för den jag är, och inte för den som han försöker göra mig till. Desperation är inget bra sätt att inleda en relation på. Jag måste bli bättre på att ta det lugnt och att låta tiden ha sin gång.

Jag pratade med en riktig vän för någon vecka sedan. Hon tyckte att jag var modig som vågade dejta män trots det jag har varit med om. (Nåja - så många har jag ju inte hunnit träffa egentligen.) Det har hon kanske rätt i, men vad ska jag göra? Sitta hemma och förtvina och önska att livet hade blivit annorlunda?