men någon dag kommer jag att ta itu med den biten av livet som jag hittillls inte orkat blogga om. Jag tror att svårigheten nu ligger i att berätta som det var utan att det bara blir en massa handlingar staplade på varandra.

Hur skapar man en känsla utan känslor? Hur förklarar man något som man var tvungen att lägga längst bak i minnesbanken för att kunna bära det vidare samtidigt som man skapar förståelse för skeendet. Jag har haft en sån distans till det som hände att jag inte vet hur jag ska beskriva det på ett närvarande sätt.
Just nu.
Det kommer.