Jag har två barn hemma ikväll. Jag borde bara ha ett.
Jag klagar inte. Absolut inte. Men anledningen är inte toppen toppen.
Jag har funderat på att skriva om en del som har hänt den senaste tiden. Jag har tom påbörjat ett inlägg, men jag har inte riktigt hittat orden. Orden som följer nu innehåller inte allt. Det blir, trots sin längd, en kortversion.

Låt mig ta det konkret från början.
Exets nya frus dotter beter sig som en egoistisk, vidrig och galen j-a skitunge!
Och det är i lindriga ordalag. Det har blivit så jobbigt så att äldsta dottern börjar få svårt att bo där. Visst känns det bra att hon känner sig trygg och vill vara här, men det är själva f-n att ett enda barn ska få bete sig så illa att andra barn inte orkar bo kvar. Hon har tagit över det hemmet totalt med sitt gapande och skrikande, med sina svär- och könsord. Den nya frun med barn flyttade in i mina barns hem (Note to self - Gör aldrig det. Skaffa ett nytt gemensamt hem om det ska flyttas ihop!) och nu håller hon på att driva ut mina barn ur det. Frun står där och tycker så synd om detta barn. Låter henne få och bete sig som hon vill. Detta oavsett hur alla andra i "familjen" mår.

Rent hämnadslystnadsmässigt (härligt med nya ord) så känns det förstås finnemang, även om jag inte kan förstå hur någon vill och kan leva med den där mannen. Men det ska inte vara så att man som barn inte känner sig välkommen i sitt eget hem. Sen kan jag inte förstå hur man som mamma kan ha låtit något ha gått så långt. Hur man kan tycka att det är helt ok att det egna barnet förstör så pass mycket för andra och att man som lök på laxen belönar barnet för det destruktiva beteendet. Varsågod en dator, varsågod en moped, visst var ute till klockan 2 och sup dig full.
För exets del är det förmodligen för mycket prestige i att låta bilden av helyllefamiljen spricka ännu en gång. Hellre då att man ställer upp på en massa dumheter.
Jag kan inte tycka synd om exet. Han kör just nu barnen i botten på nära samma sätt som han gjorde med mig. Men nu kan jag inte tycka synd om exets nya fru längre heller. Jag tyckte mycket länge att hon var ok. Eller nåja - jag var åtminstone neutral inför henne, för hon berörde mig inte alls. Men nu visar det sig att det inte går längre. Hon skjuter tydligen gärna övriga båten i sank så länge Miss Crazy får som hon vill.

Hittills så har exet inte tagit tag i det hela ordentligt utan allt har eskalerat till allt värre kaos under hösten. Jag har valt att se det hela från åskådarplats av flera anledningar. Dels är det inte min uppgift att uppfostra Miss Crazy, men jag har också haft en liten tanke om att barnen kanske flyttar hit igen. Till slut orkade jag inte se barnen må dåligt och istället för att ringa till soc, vilket exet antagligen hade gjort per omgående. Jag ville inte heller ringa och prata med exet. Han skulle dra öronen åt sig ock resultatet kanske skulle få motsatt effekt och barnen skulle få det ännu sämre. Jag vill att barnen först och främst ska må bra. Så valde jag att ringa och prata med barnens farmor. I det läget är det bra att ha en ok relation med sin fd svärmor. (Hon har aldrig fått veta hela sanningen om sin son och jag vet inte om hon skulle klara av att höra den heller. Hon skulle med all sannolikhet välja att slå bakut rejält.) Fd svärmor har bra kontakt med framförallt äldsta barnbarnet och visste en hel del, men långt ifrån allt eller hur illa det var. Och barnens farmor lovade att prata med barnens pappa. Utan att nämna att jag ringt.

Så nu har han tydligen satt saker på sin spets, vilket får till följd att den "familjens" sportlov blir splittrat. Det blev ett ställningskrig; dina ungar mot mina ungar, tydligen. Det är väl första gången det har hänt att han mycket medvetet tagit sina egna barn i försvar mot hennes. "Familjen" delar alltså på sig och en del åker upp till fjällvärlden - den andra stannar kvar för att slippa vistas under samma tak i en liten stuga under en hel vecka. (Fjälliv innebär ju att man kommer varandra väldigt nära under kvällarna. Lite för nära ibland.) Så mina barn ser med glädje fram emot att slippa åka upp till fjällen. Känn på den!

Dottern funderar på hur hon ska göra för att komma undan stressen och den extremt jobbiga situationen som hon har hemma hos sin pappa just nu. För det där med fjällvärlden är bara en sak bland många. Det larviga är att det just nu faller på ett par kaniner. Ingen tänker nämligen ta ansvar för dom om hon flyttar har hon förstått. Jag kanske borde låta ett par lurviga rackare flytta in på balkongen, men dels så tål jag dom inte - med rinnande näsa och sånt som följd (och det är det starkaste argumentet) - och dels så vill jag inte ha djur här eftersom det begränsar livet ganska mycket.
Men om det faller på ett par kaniner! Det är ju - rent ut sagt - inte klokt!

Officiellt så känner jag inte till något alls om allt det här. För exet har inget sagt. Hemska tanke att behöva erkänna inför mig att experimentet med kärnfamiljen i form av utvidgad familj misslyckats. Det är frustrerade barn som inte orkar mer och som därför måste ta ännu ett tungt beslut, som har pratat med mig. Många gånger öppnare än de har vågat prata med sin pappa. ("Pappa blir arg, pappa vill inte, pappa lyssnar inte, pappa tycker inte som vi...") Det här är barn som inte kan lita på att de vuxna som finns i deras omedelbara närhet skyddar dom. Jag är så mycket ankmamma med stora breda vingar som jag kan.
Fortsättning lär väl följa...