Jag pratade med exet i telefon idag för ovanlighetens skull. I vanliga fall så undviker jag det eftersom det uppstår mycket missförstånd efteråt. Vem sa vad, vad bestämdes osv Men nu svarade jag innan jag hann titta på displayen och visst - då slänger jag inte luren i örat på honom. (Om han nu inte drar igång med sina svordomar och sitt skrikande.) Jag bara undviker att svara om jag ser att det är han som ringer. Viktiga frågor får han ta genom att maila. Då finns det inte kryphål där han minns fel eller tolkar saker och ting annorlunda än vad jag gjort utan det vi bestämt finns skrivet istället.

Så i vilket fall...
Exet ringde - jag svarade. Han tog upp det faktum att de (han och barnen) inte ska följa med upp till fjällen nu när det är så mycket gapande och skrikande på Miss Crazy. "Ja du kanske har hört om det", sa han. "Jo jag har förstått det", replikerade jag.
Jag vet inte hur mycket jag borde lägga mig i... Men jag nämde i alla fall att jag tyckte att det var ett klokt beslut nu när dottern inte mår så bra av det hela. Jag förklarade att hon berättar en del för mig helt enkelt. Fast då fanns det plötsligt inte längre några egentliga problem i det där hushållet enligt exet. Nej då. Det här var en mycket trevlig och ordentlig flicka tydligen. Det går bara i perioder och ibland är det inte så roligt att sitta och äta vid samma matbord. Och problemet med fjällen var nu att hon skulle ha med en kompis och då gick det inte att få stopp på deras pratande - de skulle med all sannolikhet ta över all konversation så att ingen annan fick en syl i vädret. Jag som i min dumhet trodde att det skulle vara svårt att vistas i samma hus som en skrikande, krävande, skolkande, svärande, hotande och ouppfostrad könsordsskrikande egoist. Men jag knep igen munnen och lät de resterande tankarna stanna kvar i mitt eget huvud.

Jag pratade lite senare med dottern om det hela. Det sker alltid på dotterns initiativ. Jag pressar inte. Jag förhör inte. På sätt och vis kan det vara bra för henne att veta att jag pratat med hennes pappa om problematiken. Jag står först och främst på mina barns sida (även om det är svårt att inte sälja ut deras pappa ibland då). Jag vill att hon förstår att jag vill hjälpa henne och samtidigt försöker jag låta bli att vara annat än saklig. Jag har varit tyst om den här situationen länge, men nu tänker jag inte vara tyst om just Miss Crazy och hennes beteende. Jag tycker att Miss Crazy är en trist person med trist personlighet och jag inte tolererar att det går ut över mina barn. Och det säger jag också till dottern.'
Nåja.
Jag sa till dottern att hennes pappa hade sagt att nu var det inte så farligt med Miss Crazy. Snabbt kom en ström av ord som inleddes med "Ja han brukar säga det!" Ingenstans hade hon förståelse för hennes pappas ord. Dottern spekulerade om skilsmässa mellan henens pappa och hans nya fru. Det vore önskvärt från hennes sida. Hon är fortfarande inne på att hitta alternativa lösningar för sitt boende. Kaninerna är fortfarande det största problemet. Ett litet problem som inte är helt lätt att lösa tyvärr.