Jag pratade med en kollega i förra veckan. Om allt och ingenting. Ett helt normalt samtal till att börja med. Om sommaren som är på väg, om jobbet, om hur det är att leva familjeliv och att leva familjeliv på olika sätt. Och så kom vi in på det jag varit med om. Jag berättade inte det värsta, men ändå en hel del. Att ta fram det värsta på en gång inbillar jag mig många gånger lättare gör att lyssnaren stänger till den lilla öppning som finns. Jag såg ändå på henne att hon hamnade i ett läge där hon inte riktigt visste vad hon skulle säga. Ja för vad säger man till en person som just berättat att hon har blivit misshandlad under flera år. Att hon många gånger fruktade för sitt liv och fått bearbeta sina upplevelser i terapi under ett lång tid. Jag förstår att min kollega blev stum. Jag antar att jag satte hennes tankar i gungning. Och jag hoppas att hon aldrig mer tar det goda som finns i liv för givna utan förstår att det är en gåva att förvalta på rätt sätt. Och jag hoppas att hon inte stänger inne det hon fått höra utan att hon pratar, ältar och diskuterar med andra.
För tystnaden är misshandelns gissel.

I övrigt är det lugnt och skönt. Jag saknar barnen, men en positiv effekt av att de är utomlands är ju också att exet är det. Det känns som om jag kan andas friare här hemma då. Jag behöver inte vara orolig för att råka på honom runt nästa gathörn och jag behöver inte kontrollera vilket nummer det är som ringer varenda gång telefonsignalen ljuder.
Jag kan bara vara. Och det är så det borde vara jämt.