Se här... Jag hittade mitt inlägg som försvann.

2007-01-14 12:55 
Då startade jag en tråd i Amelias damrummet där jag skrev under signaturen "maktlös". Jag hade aldrig trott då att den skulle leva vidare så länge. Det är verkligen sorgligt att den gör det. Sorgligt eftersom en sån tråd (och såna här bloggar) inte borde behövas. Det är sorgligt att vi är så många, det är sorgligt att det aldrig tar slut. Men jag tänker också på att det är lättare idag när det finns internet att förstå att man inte är ensam, för den insikten har hjälpt mig. Jag är inte maktlös längre i den bemärkelsen att jag känner det som att jag vispas runt av ödet åt olika håll på ett sätt som jag inte kan styra. Jag vinner allt mer makt över mitt eget liv. För sju år sen var jag mitt uppe i en fruktansvärd sklismässoprocess. Idag orkar jag vara glad.



Det här är vad jag skrev i mitt förstainlägg i tråden som har vandrat som stöd åt fler kvinnor än jag hade velat;

Jag läser alla artiklar om våld mot kvinnor. Det är jättebra att man belyser det här - för det är det enda sättet att komma till rätta med att kvinnor blir misshandlade. Men det finns en annan form av misshandel - den psykiska - som det aldrig skrivs om. Och om det görs så är det en del av den fysiska misshandeln. Men det finns tusentals kvinnor som, liksom jag, utsätts för psykisk misshandel av sina män eller ex. Problemet är att det inte pratas om det. Det finns inga bevis, för ord står mot ord, och vad gör man då. Jag har inga blåmärken att visa upp. Dom sitter djupt i själen istället. Jag kan inget göra utan han får fortsätta med sina kränkningar. Inte heller blir du trodd av de närmsta - de som du trodde var dina vänner. Dom ställer sig på hans sida eftersom man inte kan tro det här om mitt ex. Hans historia om att jag lämnade honom för att jag träffat en annan är uppenbarligen lättare att tro på och det är istället jag som blir utfryst för att jag "är en sån hemsk människa". Det finns, som sagt, massor av kvinnor som står helt maktlösa inför den här sortens misshandel. Och som heller inte vågar prata om det av skam och räddsla för att misshandeln ska eskalera. Livet blir ett helvete som helt regleras av hans beteende - något som det inte går att komma åt. De bevis som finns (mail, SMS eller tom uttalanden inför vittnen) går att vifta bort som flugor. De håller inte inför soc, de håller inte inför rätten. Jag förringar inte den fysiska misshandel, absolut inte! Men det här får inte heller glömmas bort. Det är desto viktigare att det tas upp i samhällsdebatten eftersom det annars inte är accepterat eller alls existerar. (Om det inte samtidigt är fysisk misshandel inblandat.) Jag vore ytterst tacksam om ni ville ta upp det här på något sätt i Amelia eftersom jag uppskattar det sätt som ni även tar upp de problem som kvinnor står inför. Jag vet att det finns andra därute som är i samma situation som jag.

 maktlös 2007-01-14 12:55