med gråt och tröst.
Idag sa dottern att hon är rädd för pappa, att han skriker och ger henne dåligt samvete ifall hon inte gör saker och ting på det sättet som han vill. Dottern vill inte spela innebandy längre tex. Gör hon inte det så får hon inte behålla datorn. Vi försov oss i morse och missade träningen. Så nu var hon livrädd för den utskällning som hon tror att hon kommer att få när hon träffar pappa.
Hon vill bo här hos mig, men det får hon inte för pappa. Soc höll med för ett år sen eftersom syskonen bor mest hos pappa.
Det sägs att barn som är runt 12 år ska få bestämma själva var de vill bo. Jag har just nu en liten rädd tjej som sover i min säng och som inte får välja själv eftersom det i hennes fall finns de som vet så mycket bättre än hon själv hur hon mår och var hon ska bo.

Jag känner igen det så väl. Jag vet precis vad hon menar. Man får inte välja eller tänka själv. Det finns alltid någon som vet bättre. Och förstår man inte det själv, ja då kan man använda påtryckningsmetoder som faktist är psykisk misshandel. Hur länge måste hon vänta innan någon väljer att lyssna på henne istället för att bestämma över henne. Finns soc här på söndagskvällarna och hör hur hon gråter, känner hur kudden är genomvåt och ser hur gosedjuren blir sönderkramade? Allt det soom är tryggt och bra och som skulle kunna hjälpa henne är förbjudet hemma hos pappa. Man får inte ringa mamma för ofta, inte hälsa på mamma när man vill, ingen har tid att lyssna och ingen har tid att kramas, man får inte ha gosedjur heller att krama och man får inte säga vad man tycker och tänker. För allt det är fel. Pappa vet så mycket bättre.

Lilla älskade unge. Jag önskar att jag kan ta dig ur det här så snart det bara går. Det var svårt att ta sig bort själv ur en helt vidrig livssituation. Det är ännu svårare att se på och försöka ta bort någon annan.