Jag vet att man inte kan begära för mycket. Men ibland känns allt som ett enda sisyfosarbete. Precis när jag känner att nu NU funkar det. Nu är det i fas. Då rasar det ihop i en liten hög igen.

Jag satt och gick igenom min ekonomi efter jul- och nyårshelgerna. I stort sett borde jag vara nöjd. Jag fick min planerade budget att gå ihop. Jag klarade av att betala alla räkningar. Men den lilla hög som finns kvar är inte så stor. Det fixar sig säkert, visst gör det. Men jag räknar dagarna som jag har barnen här. Inte för att jag inte vill ha dom här, utan för jag tänker på hur många dagar som jag behöver skrapa för att få något vettigt att ge dom i matväg. Mina egna veckor betyder inget - snö finns det massor av och det är säkert gott. Och det är bittert att be barnen tugga rester för tredje dagen i rad när man vet att det förmodligen heller inte är den sista.

Det känns uselt att inte veta om jag kan ge dottern biopresenten jag gav i julklapp efttersom jag inte vet om jag har råd att lägga pengar på bensinen. Det känns tråkigt att inte kunna göra något extra med barnen de här dagarna överhuvudtaget för den delen. Istället går det naturligtvis SMS hem till exet där han får veta hur tråkig mamma är som inte hittar på något. Naturligtvis rycker han ut som en räddande ängel. Att jag exempelvis behövt lägga ut ca 500 kronor extra på lusmedel den här månaden eftersom han ännu en gång lämnat över barnen med löss, det är inte ett argument som håller och inget som jag tänker ta upp till diskussion med honom. Jag vågar inte be honom om pengarna, för då har jag bra mycket mer att förlora ifall han väl klämma åt mig.

Jag vet att tonåringar är som dom är. Jag vet att de kan ha svårt att se perspektiv. Men ena stunden får man frågan om vi verkligen har råd med chips på nyårsafton och i nästa så är det surt eftersom jag inte kan lägga ut 700 kronor på ett klädinköp som hon vill göra. Sonen har haft svårt att somna ikväll eftersom han antagligen har hört mig sucka över ekonomin. Han vill inte säga något, men hur tröstar man sitt barn när man själv känner sig lika eländig och inte vill ge sig in i en diskussion om att julklapparna är helt ok att ta emot?

Och allt det här bara för att exet vägrade betala för barnen överhuvudtaget under ett år. Var dom inte värda mer än så? Var dom inte värda mer än glädjen över att se mig totalt i botten ekonomiskt. Allt för att bevisa din makt; om du inte gör som jag vill så har du inte en chans. Dom är för små för att förstå hur det egentligen hänger ihop. Dom ska inte behöva bli indragna i det, även om han med glädje gör det själv. Pappa fixar ju att både bo, köpa och resa dyrt, vilket han inte är sen att bevisa och påpeka.
Du säger att du gör allt för dina barn. Jag undrar jag...

Det kommer att bli bättre!

Jag har fått många positiva kommentarer i min blogg. Jag publicerar inte alla eftersom inte alla vill det.
Sen har jag fått en enda negativ kommentar. Den publicerar jag inte för att den är rent patetisk.
Den som gav den kommentaren har inte förstått vad det handlar om. Han har inte förstått syftet med min blogg och han har bevisligen inte läst alla mina inlägg. Hade han gjort det så hade han förstått att jag har lämnat mitt ex för länge sen. Det är liksom innebörden av att kalla honom för ex. Hade han läst flera inlägg så hade han kanske förstått att mitt ex inte har slutat med sitt sjuka beteende. (Jag är inte så säker på att han hade förstått det, men man får tro det bästa om människor.) Jag har inget behov av att ha med mitt ex att göra för egen del. (Viss kommunikation är tyvärr nödvändig för barnens skull.) Men uppenbarligen har mitt ex ett fortsatt behov av att fortsätta att soc och polisanmäla mig för ingenting, för att ta två exempel. Så vem som ska skita i vem kan man undra!

Sen att jag bloggar om mina känslor kring alltihop är ett sätt för mig att bearbeta mina upplevelser. Och det hjälper mig att skita i honom även fortsättningsvis. Det hjälper också andra att ta ställning och inse hur sjuka vissa förhållande är. Att inse att de inte är ensamma och att det som är deras verklighet inte är sunt förhållande. Och det finns både män och kvinnor av den sorten.

Nej jag är inget offer. Jag försöker inte ens "spela" ett offer. Jag berättar vad som har hänt mig och hur jag har upplevt det. En mänsklig rättighet skulle man kunna tycka. Det som är snett är att det är tabu att prata om vad som händer i sängkammaren. Då stänger folk öronen. (Äntligen kan kanske en sida som Prata Om Det ändra på det!) En del blir ilskna som små rottweilers istället, precis som kommentarsgivaren, och gör det enkelt för sig eftersom man inte har förstått det minsta av vad psykisk misshandel innebär. Förhoppningsvis är det agerandet baserat på ren okunskap, men jag fruktar att det förmodligen mer lutar åt extrem dumhet.

(För övrigt är det väl säkrast att påpeka att jag inte har något emot rottweilers - det är bara en metafor.)

When things go wrong as they sometimes will;
When the road you're trudging seems all uphill;
When the funds are low, and the debts are high;
And you want to smile, but you have to sigh;
When care is pressing you down a bit
Rest if you must, but don't you quit.

Success is failure turned inside out;
The silver tint of the clouds of doubt;
And you can never tell how close you are;
It may be near when it seems afar.
So, stick to the fight when you're hardest hit -
It's when things go wrong that you mustn't quit.

Lilltjejen på besök idag. Det bestämdes igår.
Hon skulle få vara här tills farmor skulle komma över till dom på eftermiddagen.
Vid 15-tiden ringde dottern till farmor för hon ville inte missa pepparkaksbaket. Jag får prata för fd svärmor som förklarar att hon är sjuk och därför är hemma. Hon säger att hon och mitt ex bestämt att exet skulle ringa hem och meddela mina två äldsta barn om att farmor inte kom över. Sen måste de ha missuppfattat varandra för det var väl så att hon skulle ringa till mig och berätta samma sak. Det visade sig senare att de äldsta barnen inte alls hade fått något sådant telefonsamtal från pappa. Jag kan inte veta säkert, men att farmor skulle ringa mig var nog bara en efterhandskonstruktion för att täcka upp det faktum att ingen informerat mig alls. Så jag kunde mycket väl ha hunnit lämna över minstingen till ett hus där ingen var hemma utan att jag visste om det. Om nu inte dottern hade velat vara med och baka pepparkakor.
Jag frågade farmor när barnens pappa skulle komma hem. "Det blir nog inte så sent...", får jag till svar. När jag frågade äldsta dottern om samma sak blev svaret. "Jag har ingen aning om när pappa kommer hem, men han sa att det skulle bli sent.". Jag frågar vem som skulle ha koll och vem som skulle laga middag, för tydligen skulle exets fru heller inte komma hem förrän sent. "Ingen aning!", sa dottern.

Hade det varit jag som "ansvarade" för mina barn på det sättet hade jag blivit socanmäld fortare än kvickt av exet. Det har hänt förr, fast då fanns det ingen mer verklighetsförankring än i exets fantasi. Men nu var det inte jag utan han, även om det var verklighet. Och jag söker minsta motståndets lag. För om jag går emot honom så kontrar han med etter värre. Och soc är inte mycket att hänga i julgranen.

---

Mycker kramar. Mycket "Jag älskar dig mamma!" idag.
Lilltjejen berättade att hon sitter och gråter i sin säng ibland när pappas nya fru och hennes dotter bråkar och skriker så att väggarna skakar.
Hon ville inte åka hem till pappa igen. Men vad gör man. Om jag sätter mig emot så är han på mig som en hagelstorm.

Vad gör man?
Borde jag försöka berätta för honom hur mina barn känner och mår? Min äldsta dotter har redan försökt utan resultat. Hon vet inte om det beror på att han inte lyssnar, om han inte bryr sig, om han alls pratar med sin fru om det (för det är hon och hennes dotter som just nu är det stora problemet för mina barn) eller om det är så att nya frun inte lyssnar. Resultat blir det i alla fall inte. Och ingen av döttrarna vill att jag ska prata med pappa. "Snälla gör inte det!" , ber de enträget när jag frågar.
Min äldsta dotter kommer hit allt oftare och vill lägga fler boendedagar här eftersom hon inte orkar leva i kaoset hemma hos exet. Yngsta dottern vill fortfarande bo här på heltid med besök hos pappa varannan helg, men vågar inte säga det till sin pappa eftersom "han blir så arg!"

Så kanske...
är det bättre att låta tiden ha sin gång och bara vänta på att det blir ännu värre. Då kanske dom absolut känner att de måste hit. Jag vet inte...

Jag har aldrig lagt mig i det. Deras hem - deras regler. Men mina barn blir alltmer frustrerade.

Allt man hör måste givetvis tas med en nypa salt eftersom det är barnen som tolkat och berättat vissa saker.
Man ska inte tro allt man hör. I vilket fall... Det här berättades för mig häromdagen. Scenen är middagsbordet i en stor villa, i en svensk medelstor ort, där den nya ihopmixade familjen samlats för gemensam middag.

En av tonåringarna som är närvarande - låt oss kalla henne för mitt ex nya frus dotter - klagar på maten, gnäller över sällskapet och är otrevlig i både uttryck och minspel mot alla vid bordet, men kanske framförallt mot sin mamma.
Mamman reagerar inte särskilt mycket utan tillåter att beteendet fortsätter, vilket naturligtvis gör att hela stämningen under middagen är tråkig och helt fokuserad på den här tonåringen och hennes beteende. Alla andra får komma efter henne i prioritet. Eftersom mamman inte reagerar, stämningen blir allt värre och tonåringens attityd mot mamman irriterar alla andra så säger till slut mitt ex att hon (tonåringen) kanske skulle uppträda lite trevligare mot sin mamma.
Han får då till svar Skit i det du din jävla hora!" Och tonåringen lämnar med de orden bordet.
Då - och först då - ryter mamman till. Och riktar sig då till... mitt ex.
"Du ska ge f-n i att säga till mina barn!" varpå hon också lämnar bordet.
Därefter hade de ett jättebråk den kvällen om vem som uppfostrar vems barn.

Jag gillar absolut inte mitt ex, men förstår fullkomlight mina barns ilska och ledsenhet när något sådant händer. Hur är den där människan ihopsatt egentligen?

Jag fick igår en kommentar från Myblackbox. Besök gärna hennes blogg om ni vill läsa mer om psykisk misshandel. Där har hon också en utmärkt länk till en artikel i DN som handlar om soc och hur dom styrs av egna känslor när de genomför sina "objektiva" utredningar.

Artikeln beskriver precis det jag själv har upplevt med soc. De sitter och försvarar sig med att de handlar utifrån "barnens bästa" medans de bygger sin utredning på subjektiva värderingar av det de väljer att ta till sig och inget annat. Har en utredning här hemma som i de största styckena baseras på exets berättelse om vad som händer i mitt hem (ett hem som han aldrig har varit i) uppbackat av min fd svärmor som ger exets version tyngd genom att hålla med honom. Mina föräldrar pratade dom aldrig med och dom har faktiskt befunnit sig i mitt hem ett flertal gånger i månaden. På exets inrådan valde dom att prata med de två äldsta barnen som han har lyckats nå med sin manipulation. Mellanbarnet höll sig i alla fall neutral i intervjuerna. Minstingen, som bara har positiva saker att berätta om vårt hem och vårt liv tillsammans valde man att inte prata med alls, eftersom exet inte tyckte att det var nödvändigt. Tack o lov togs inte barnen ifrån mig efter utredningen (de bedömde att hemmet "nu" var ok), men det känns fruktansvärt med alla lögner som står där.

Jag kan säga att jag varken är särskilt förtjust i eller har förtroende kvar för soc efter deras märkliga utredning som är fylld med lögner.

Han har lyckats få till att dom bor hos honom mestadels av tiden. Ja de två äldsta. Minstingen vill bo mest hos mig Men det går han förstås inte med på. Han kräver minst varannan vecka mot hennes vilja. Hon skulle först bo hos mig mer, men han ansatte henne så mycket i sommar att hon gråtande ringde och sa att hon hade känt sig tvungen att ändra sig.


Pratade med äldsta dottern nyss på telefon. Hon var med pappa och köpte skor på fredag kväll. Som man kan förstå av det inledande stycket så har han hur mycket tid som helst att handla skor med barnen på. Men han väljer att göra det på det på¨den lilla tid som jag har med barnen.
Mycket ska ha mer och jag tror inte ens att han förstår att han agerar egoistiskt och sjukt. För han gör det ju för "barnens skull". Precis som om barnen skulle gå under ifall man handlade skor på en torsdag istället.

Jag fick ett "mothugg" i en tråd på "Familjeliv".
Så här skrev signaturen (anonyma) "Psykolog";


...

"Det handlar inte om att hyssa...En alkoholist eller en drogmissburkare som man ser på nära håll ser man tydligt vad den personen gör, en personlighetsörning ser man inte lika tydligt.

Dessutom är det lätt att som ledsen/arg/besviken anhörig vilja ha ett svar och ggogla och finna ett svar man själv tycker passar för att själv få en helhet på varför saker och ting är/bleb som de blev, det innebär inte att personen i verkligen skulle få diagnosen av en kunnig lekman.

Att behöva vetilera när någon man tycker om beter sig illa, sårar eller gör en ledsen är en sak, en annan att sätta en diagnos/sjukdom på personen som man själv inte alls är kunnig nog att bedöma.

Tittar man på personlighetstörningar ser man själv att både en själv och andra i ens omgivning fyller många kriterier, ednast en utbildad kunnig ser var gränsen går och kan avgöra och utreda om personen lider av en sjukdom personlighetstörning eller inte"



Det här blev mitt svar;
Visst är det att leka lite amatörpsykolog. Men i det sammanhanget kan sägas att inte heller alla psykologer är överens om en diagnos alla gånger. För mig är det här ett sätt att hantera mitt ex utifrån de erfarenheter jag har och den information jag har fått av terapeuter/psykologer som har träffat både mig och exet..

I mitt fall har jag tillsammans med exet gått i terapi i flera omgångar för att försöka lösa problematiken som finns oss emellan. Jag anser att man i en sån situation får blotta sig totalt för att kunna komma till botten med problemen, vilket jag också gjorde. Mitt ex gjorde ingenting utan att vräka över all skuld på mig, vilket också terapeuter och psykologer försökte förklara för honom inte är en framkomlig väg. Det har alltid slutat med att exet rent fysiskt rest sig upp och lämnat rummet/samtalet. Därefter vägrat återvända till samma person igen. Terapeuterna/psykologerna (fyra stycken) har alla oberoende av varandra då (efteråt) försökt förklara för mig att de tror att det är åt det narcissistiska hållet "det lutar". Därutöver har en gemensam vän till mig och exet som är en mycket välrenommerad psykolog uttalat samma sak efter att ha sett exets agerande på nära håll (och inte efter vad jag har sagt/berättat). Visst är det inte en fullständig diagnos, men för mig är fem oberoende opartiska terapeuter/psykologer ganska starka argument för att misstänka att det dom säger stämmer. Att han själv skulle ta initiativet till att reda ut varför han är som han är (och sedan visa upp diagnosen för mig) lär ju inte hända, eller hur?!?
Naturligtvis har jag googlat och försökt ta reda på mer i en sån situation. Tipset om hemsidan nacissism.se fick jag av en av de ovanstående personerna. Det handlar inte om några enstaka punkter på listan som finns där utan det är i stort sett samtliga punkter som går att se hos mitt ex.

Jag anser att det är bättre att försöka organisera och försöka förstå min verklighet än att låta honom styra mitt liv efter sina nycker. Jag har svårt att förstå din eventuella oro för att jag (eller någon annan) "ställer diagnos" på mitt ex. Det tycker jag är minimal problematik jämfört med vad han faktiskt utsatte (och fortfarande utsätter) mig för. Man kan hävda att jag vrider på sanningen och/eller att min sanning är subjektiv och naturligtvis är den det. Ingen äger en absolut sanning. Men det förändrar egentligen inte det jag har upplevt. Det har krävt lång tid för mig att överhuvudtaget kunna erkänna för mig själv allt som hände verkligen gjorde det och jag har ingen anledning att ljuga eller försköna sanningen. Den är illa nog utan att diskutera samtliga detaljer egentligen.
Värre vore faktiskt att han är fullständigt normal och ändå beter sig som han gör.

Kallar du det jag har upplevt för inbillning eller ett sätt att hantera att jag på något vis blivit sårad av omständigheterna så tar jag det som en personlig förplämpning. Jag har inte "ledsen/arg/besviken" - jag är förbaskat glad över att det "blev som det blev", att jag lyckades ta mig ur ett så destruktivt och rent av livsfarligt förhållande. Jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av mitt ex och jag flydde därifrån. Sex år efter skilsmässan så har det inte upphört.

Jag anser att man pratar för lite om det här öppet i samhället. Om någon får brutna armar eller stora blåmärken på kroppen på grund av fysisk misshandel så tar man avstånd (helt naturligt och fullständigt rätt). Om det istället handlar om blåmärken i själen/psykisk misshandel - då är det naturliga och normala personlighetsdrag som överdrivs av den som "påstår" sig vara misshandlad.
Sånt resonemang gör mig enbart rejält arg och djupt besviken.

Och en del av den narcissistiska personligheten är tyvärr att de har förmåga att socialt dupera sin omgivning, vilket går alldeles utmärkt såvida du inte kommer för nära inpå individen i fråga eller går emot denne/a.
Jag önskar att jag inte upplevt detta. Jag önskar att jag kunde säga att det mitt ex gör faller innanför det vi kallar för "normalt".
Om jag fick välja skulle jag bara få vara ifred utan hans vansinnigheter. Det handlar inte om att jag är "besviken på att det blev som det blev". Det handlar om att jag vill leva mitt eget och ett normalt liv. Inte enligt hans makt- och kontrollbehov.

Jag och exet har planerat upp hela sommaren på ett som vi båda sa var ett bra sätt;
Forst är barnen två veckor med mig, sen tre veckor med exet, tre veckor med mig och sist två veckor med exet.
Nu är barnen i sin treveckorsperiod med sin pappa.

Nyss ringde yngsta dottern och var gråtfärdig, Hon berättade att pappa tydligen har börjat planera en seglarsemster. "Tyvärr" finns det inga båtar att hyra under hans semester med barnen. Så han har nu börjat prata med barnen om att segla under mina veckor. Det är bara det att jag har planerat och bokat att vara i familjens hus på västkusten precis då. (Det var till och med lite knepigt att få ihop 2½ veckor eftersom alla i familjen vill vara där samtidigt, men det gick.)
Men nu har han som sagt fått för sig att han ska segla från fredagen innan min första vecka (i den perioden) och komma hem på fredagen min första vecka.

Jag hade tänkt att åka på onsdagen.
Visst det handlar bara om tre dagar, men jag vill faktiskt ha min semester med mina barn . Jag har trixat för att få till dom här veckorna på landet så att de skulle matcha med när jag har barnen. Och så går han och pratar först med barnen om det här med seglingen. De två äldsta vill tydligen segla. Den yngsta dottern vill inte segla på bekostnad av att hon får vara mindre med mig.

Varför sätter han barnen (och mig) i en sån här situation? Om jag nu säger nej - då är det jag som är skurken i det här. Jag låter dom inte segla med pappa. "Det handlar ju bara om tre dagar!", kan jag höra honom säga. (Vilket egentligen är fem dagar, men vi åker inte till landet förrän på onsdagen.)
Jag vill ha min semester med mina barn. Jag vill åka till västkusten en längre period för en gångs skull.
Ska det vara så j-a svårt att prata med mig först innan han pratar med barnen?!!
Det är inte första gången det händer att jag blir den elaka som inte tillåter än det ena än det andra. Han har tex vid ett tidigare tillfälle bokat resor utomlands på mina veckor utan att fråga innan. Och sen säger han till barnen att "mamma vill inte att ni får åka".

Jag blir så förbannad på att det ska vara så svårt för honom att fatta att han inte har rätt att bete sig på det här viset!

Jag känner mig många gånger helt förtvivlad över tanken att leva ensam.
Kommer jag någonsin att hitta en man som är stark nog att klara av att förstå och stötta mig i det som hänt?
Valet finns att inte säga någonting alls, men för mig vore det som att leva i en lögn.
Samtidigt som jag längtar efter att få leva i en sund relation med en man så kan jag ibland bli alltför desperat eftersom jag så förtvivlat gärna vill känna att någon älskar mig för den jag är, och inte för den som han försöker göra mig till. Desperation är inget bra sätt att inleda en relation på. Jag måste bli bättre på att ta det lugnt och att låta tiden ha sin gång.

Jag pratade med en riktig vän för någon vecka sedan. Hon tyckte att jag var modig som vågade dejta män trots det jag har varit med om. (Nåja - så många har jag ju inte hunnit träffa egentligen.) Det har hon kanske rätt i, men vad ska jag göra? Sitta hemma och förtvina och önska att livet hade blivit annorlunda?

Hur lever jag med insikten av att han fick bästa kicken av sex när han höll en kudde över huvudet på mig så att jag inte kunde andas.
Hur lever jag med insikten att jag flera gånger hade kunnat dö när jag hade sex med den man som jag trodde älskade mig.
Hur lever jag med insikten att han aldrig kommer att erkänna att han har gjort det mot mig.
Hur lever jag med insikten att mina sk vänner inte tror mig när jag berättar om det jag har varit med om.
Hur lever jag med insikten om att människor väljer att bagatellisera det faktum att jag gång efter annan var nära att dö.
Hur lever jag med insikten att människor väljer att fortsätta umgås med en sån man.
Hur lever jag med insikten av att jag aldrig kommer att kunna berätta det för mina barn.

Hur lever jag...

Barnen är hemma i Sverige igen. Känns bra. Väldigt bra.
Än så länge har det varit lugnt från exets sida. Jag kan ju alltid spekulera om varför, men det ger mig knappast större glädje.

Yngsta barnet kom över redan första dagen och ville sova över. Inga problem. Vi har haft det väldigt mysigt. Hon hade träning idag och skulle sen åka hem med exet. Jag lovade att titta på träningen och passade på att packa ryggsäcken med gosedjur och lite kläder att ta med mig. Jag kunde inte helt klart avläsa vad exet tyckte om att jag dök upp där, men det var roligt att se lilltjejen springa runt som en liten hoppetossa på planen.

Efter träningen ville dottern inte alls åka med exet längre. Hon ville vara med mig. Det fanns ingen förhandlingsyta över huvudtaget. Hon ville inte fråga sin pappa om det själv. Hon är så innerligt rädd för att han ska bli arg... och att han ska upptäcka att hon tycker mer om en av oss två. Det är vad hon säger själv. Det gör mig så arg att ett litet barn inte ska våga fråga något så enkelt bara för att hon är rädd för den oresonliga ilska han kan ösa ur sig. Medan vi resonerade om vad hon ville och vad hon inte klarade av att säga till sin far, så kom tårarna. Hon har så dåligt samvete för att hon känner som hon gör och hon önskar så att hon inte gjorde det. Men livet är inte så enkelt som man önskar att det vore för barn alla gånger.
Jag gick iväg för att prata med exet som stod en bit bort. Lilltjejen gömde sig bakom mig och höll mig krampaktigt i tröjan. Exet kunde inte gärna börja tjafsa om saken inför andra föräldrar i en sal som ekar. Barnet fick "flytta hem" till mig redan nu, dvs tre dagar innan den egentliga dagen.

Dottern följde med en kompis hem för att leka och jag svängde upp ryggsäcken med djur och kläder i och började vandra hemåt. Jag funderade lite över exets minspel under den tid som jag befunnit mig i hallen och några gånger pratat med honom. (Bara barnärenden dock. Det är den enda kontaktytan jag vill och bör ha med den karln.) Han såg ganska skakad och bitter ut. Säkert för att han hört att polisen valt att inte ta honom och hans polisanmälan på allvar och lagt ner fallet. Kanske också för att jag själv var på extra bra humör, vilket jag alltid får en känsla av retar honom. Han vill helt enkelt inte att jag ska må bra och trivas med livet. Fast då lär han ju inte få så många glada stunder just nu. Det var i alla fall en seger att få känna det övertaget och jag studsade hem på väldigt adrenalinstinna fötter.

Kan man söka medborgarskap åt någon annan i ett annat land?
Tar Thailand emot personen som bara ställer till besvär om de stannar i sina hemländer. Kanske kan man ge bort en fd man i gåva till någon stat som är i behov av en extra person. Han kan bli bra som prydnad kanske (om inte annat).
För två veckor med exet utomland gör att det är ganska lugnt här hemma.
Kan det inte få fortsätta så!?!

Idag är det precis 20 år sen jag och exet blev ett par.
Förutom tre underbara barn så är det inte något att fira.

Jag har tillbringat många kvällar framför dator där jag googlat och sökt i all oändlighet.
Förmodligen kan man aldrig få något ordentligt svar, men jag försöker förstå.

Hur någon kan leva så uppslukad i sin egen bubbla att han inte märker hur världen utanför inte snurrar på samma varvtal.
Hur man kan följa med i hans virvelvind år efter år utan att förstå att något är fel.
Hur det kan komma sig att så många hamnar i samma onda spiral.
Hur det kan komma sig att ingen vill förstå eller lyssna.

Ibland vill man ta en vass nål och sticka ett rejält stort hål i den där bubblan (naturligtvis efter att först ha skakat om den rejält). Andra gånger vill man att bubblan ska sjunka ner i dyn och försvinna. Ur sikte... ur minnet.

---

Jag har varit trött idag. Jag tror att hjärnan fortfarande bearbetar minnet av polisförhöret. Om och om igen studsar samtalet därinne. Jag måste få uppleva orden och stunden igen så att jag kan stoppa in det i min minneskammare och spara det där. Jag tänker också fram alla möjliga och omöjliga scenarier till titeln "Vad händer nu?"
Det brukar inte ta slut efter något sånt här, snarare ta ny fart. När han nu inte fick igenom det här heller... Vad är hans nästa steg?

Jag kan inte påstå att jag är orolig. Jag har vant mig vid att efter lugnet dyker ett nytt moln upp. Själv kan jag tycka att han borde börja få ont om ammunition nu. Men eftersom han spelar efter egna regler så kan han förmodligen göra ilskna trampminor av bomullsstussar. Men även minor innehåller blindskott. Och det känns som om det är vad som finns kvar nu; Tomma hylsor med luft i.

Jag har med stor sannolikhet varit gift med en man med narcissisistisk personlighetsstörning. Personer med den störningen är själviska, självgoda och inte bryr sig om andra. De är oförmögna att känna empati, de avläser andras svagheter, manipulerar och utgår alltid ifrån sig själv när de har nytta av det och använder andra för egen vinning. De är ofta snarstuckna, lättsårade, hänsynslösa, oberäkneliga i sitt beteende och upphäver sig själva genom att trycka ner andra.
Ett typiskt drag för en narcissistiskt störd person är att han inte har insikt om sig själv och sitt beteende. Han ser alla fel och brister i sin omgivning, men inte sin egen andel i det.

Det är inte mig det är fel på - det är honom det är fel på!

När jag kom hem på tisdag eftermiddag låg ett brev från polisen på hallmattan. Naturligtvis blev jag orolig igen. Visste precis vem som var inblandad. Frågan var väl bara exakt vad det gällde. Det var lika bra att öppna kuvertet på en gång.
Inuti låg en kallelse till förhör, eftersom jag var misstänkt för urkundsförfalskning.

Egentligen blev jag inte förvånad. Jag visste precis vad det gällde eftersom han har hotat med att anmäla mig så många gånger. Sen har vi naturligtvis aldrig varit överens om vad som hände den där gången för snart fem år sen. Förhöret var på fredagen, så jag började genast leta reda på information om det hela. Vad innebar urkundsförfalskning i lagens mening, vad var preskibtionstiden, vad var straffsatsen om man var skyldig etc. Jag skrev till min advokat, berättade hela historien och bad om råd. Tänkte att det var typiskt att mamma och pappa var utomlands den här veckan, men tur att barnen var hos exet. Eftersom min advokat var i rätten hela onsdagen så nådde jag henne inte förrän på torsdagen. Då hade jag ordnat fredagen ledig eftersom jag inte visste hur jag skulle må varken innan eller efter förhöret.
Min advokat sa att så länge jag höll mig till sanningen så skulle ingenting förmodligen hända. Lugnande. Hon är bra på att lugna mig. Men samtidigt så kunde hon ju inte lova något. Gillar trots allt att min advokat inte ger mig glädjeförhoppningar som inte finns.

Jag visste att jag inte hade gjort något fel, men det var ändå oroligt - även om man berättar sanningen så kunde man ju inte veta vem dom skulle välja att lyssna på.

Fredagen kom och jag åkte iväg med Jingle Bell Rock dånande i bilstereon. Jag ville ha något positivt i hela själen så länge som möjligt. Kom fram sju minuter i tio. Inte för tidigt - inte för sent. Det gick snabbt att komma upp till polisens reception och mycket snart kom polisen L ner för att hämta mig. Nu började jag bli rätt nervös, men jag tänkte att "Jag har inte gjort något fel - det finns inget att vara orolig för!"
Polis L visade sig vara en vänlig och lättsam person. Det gick lätt att prata med honom. Jag berättade hela historien och förklarade med en del kringdetaljer hur exet kan bete sig. Själv sa han ganska snart i någon sorts bimening att han tyckte att det var konstigt att exet väntat så länge med att polisanmäla. Han hummade lite, lyssnade, bad mig ta om vissa delar när det gick för fort och sa att "det här ska vi nog kunna fixa".
Vad betydde det? Var det positivt eller negativt. Mitt hjärta hade hoppat till eftersom jag rent instinktivt hade uppfattat det som positivt.

När jag berättat allt och polis L hade ställt sina följdfrågor så sa han något som fick hela min själ att glöda av lättnad. "Du jag tror att jag går in till min chef och rekommenderar att vi lägger ner det här - jag måste bara få hans okej först!"
Sen kom han på att hans chef satt i möte och att det måste vänta. Men just då spelade det inte så stor roll. Någon hade trott på mig! Någon hade förstått att jag talade sanning! Det kändes som jag ville krama om hela den här två-meterspolisen, men tänkte snabbt att det kanske hade räknats som bestickning, så jag lät bli.
Han sa att han skulle ringa mig så snart han hade pratat med sin chef och så följde han mig ut.
Jag skuttade ner för trapporna på små moln. Satte mig i bilen och for hem till mamma och pappas tomma lägenhet. Satte mig framför datorn och letade fram Jingle Bell Rock på youtube. Jag vred upp ljudet så att skatorna flaxade över till grannhuset. Hittade julmust i kylen och skålade med mig själv. Det kändes så bra att ha blivit trodd att jag nästan struntade i att det fortfarande fanns en liten chans att det hela skulle vandra vidare till åklagare och tingsrätt.

Två timmar senare ringde polis L. Lika trevlig som tidigare. Och han sa att fallet var nedlagt! Hade jag haft honom där och då så hade jag absolut säkert gett honom en stor kram. Vi önskade varandra God Jul och la på luren. Jag flamsade runt i lägenheten som en tok. Glädjeyran lät mig inte vara still en sekund. 

Att vara utsatt för psykisk misshandel är fruktansvärt. Det river ut din tro på människan och förstör din livsglädje. Men när du träffar på den där ende som väljer att tro och förstå i ett hav av vansinne och stängda öron så finns det inget som kan beskriva den känslan.

Tack polis L! Jag ska samla mina glädjetårar och skänka dom till en ängel som kan flyga ut över världen och låta dom droppa ner på någon annan som är rädd för att inte bli trodd. Kanske kan bara tanken flyga iväg och bosätta sig i någon annan som behöver en liten bit hopp att lyfta dagen med.

Jingle Bell Rock  - högsta volym tack!

Den där festen som jag skulle ha gått på i höstas...
Jag har fått höra lite om "spelet" runt omkring i efterhand. Det var födelsedagsbarnet själv som berättade...

Tydligen så hade exet innan sagt något i stil med att "du vet väl hur det är mellan X och mig". Ja det visste hon och så var det inte mer än det. Men så småningom fick exet veta (förmodligen via barnen) att jag också var inbjuden. Han ringde genast upp min kompis och skällde ut henne rejält. Hur kunde hon göra så här, tänkte hon inte på hur det här skulle kännas för honom  osv.
Både kompisen och hennes man hade tagit riktig tlla vid sig och det kan jag förstå. Dels för att jag vet hur han kan vara, men också för att det inte är upp till honom att bestämma något sånt! Jag håller med henne fullständigt i att det faktiskt är hennes beslut. Sen får man själv ta ställning till om man vill gå eller inte. Det var precis det som jag själv brottades med.

Och en annan sak är att han måste ha blivit rejält irriterad av att få veta att min exsvärmor lovade att ställa upp som barnvakt den här kvällen! Kanske var det tom hon som tipsade honom om det hela, även om jag inte tror att det i såna fall var för att skvallra på något sätt. Det var nog mer av ett konstaterande.

Resultatet blev i vilket fall att min kompis och hennes man nu för tiden inte har någon vidare lust att umgås med exet mer. För mig känns det skönt att veta att han har visat sin fula sida även för andra.

Har varit med exet hos soc. Det var hur jobbigt som helst. Han satt där och åmade sig om hur orolig han var för barnen, att dom inte fick mat, inte läste barnens läxor med dom, att dom inte var ordentligt klädda och att jag inte brydde mig om barnen. Sån massa dumheter.
De försökte vara så neutrala som de kunde och försäkrade att de inte ville nedvärdera mig på något vis. De försökte också påpeka för exet saker som han själv borde ta tag i. De sa att det verkade som om jag kände mig väldigt kränkt och påhoppad (inte bara nu utan överhuvudtaget) - att han inte hade rätt att få mig att känna så - tyvärr tror jag varken att han lyssnade på det örat eller tog åt sig.
Men jag kan säga att jag hade tur ändå. Det visade sig nämligen att en av socsekreterarna (hon var där bara den här gången eftersom den ordinarie som skulle ha varit med var sjuk) hade arbetat med skyddat boende för kvinnor. När samtalet var slut orkade jag inte gå ut samtidigt som honom utan väntade kvar en stund. Då satte hon sig ner och pratade med mig. Hon sa att "jag ser att han får dig att må dåligt och jag ser att du är rädd för honom", hon sa också att hon hade märkt att saker som han sa var typiska för män som psykiskt (och fysiskt) misshandlar sina kvinnor - och då kom tårarna som en störtflod. Många saker som jag inte vågat säga när han satt där bubblade ur mig. Och jag tror att hon förstod. Hon erbjöd sig att vara min extra kontakt på soc och det känns så himla bra med tanke på att hon kommer att ha kontakt med de andra socsekreterarna (som "har hand om fallet") och säkert kommer att kunna berätta vad som är själva kärnan i den här soppan.
Ni anar inte vad skönt det var att bli trodd av någon på soc! Äntligen!!!
Och vad jag förstod så blir det heller inte någon utredning eftersom de sa att det verkade som att båda föräldrarna verkade ha potential att ta hand om barnen.

Jag är lite skakig fortfarande - men det känns rätt ok ändå.